Arienne Senlis Devin de Ryon
Levnadshistoria[redigera]
Arienne föddes tredje dottern till greven av Arsacke i södra Consaber. Hon kom som en överraskning för föräldrarna, som efter moderns svåra barnsbörd åtta år tidigare trott att hon aldrig mer skulle kunna bära ett barn.
Arienne föddes, stark och kärnfrisk, i den varma, sabriska sommaren och blev snabbt sin fars älsklingsdotter. Eftersom även hennes födelse setts som en gåva från Daak så beslöts det att hon skulle få en arvvinges fostran, och följdaktligen så tilläts hon från tämligen späd ålder göra fadern sällskap i hans dagliga affärer, och satt ofta med och lyssnade när vuxna män talade om allvarsamma saker. Arienne kom därför att minnas sin far med värme och kärlek, medan de kommande årens händelser kom att visa modern i ett helt annat ljus.
Vår hjältinna var för ung för att förstå detaljerna kring moderns skamliga fall. Det hon främst såg var att mama försvann och fadern förändrades i grunden. Tidigare hade han varit en gladlynt man, snar till skratt, och när han lyfte upp sin yngsta dotter i famnen hade ögonen glittrat. Det hade funnits liv i hans steg. Det var den papa som Arienne älskade. När han återvände efter att ha satt sin otrogna hustru i kloster så var hans steg mekaniska, hans blick beräknande och rustad. När han därefter fångade in sitt yrväder till dotter och hivade upp henne i famnen så var kärleken mer bunden och kontrollerad, som om den sista delen av barnslig spontanitet helt lämnat hans själ.
Men hur mycket Arienne än hatade sin mor för vad hon gjort mot papa, så kunde hon inte få sig till att hata barnet som var frukten av moderns svek. Hon brukade smyga in i Maeves rum och titta på den guldlockige lille varelsen i vaggan tills hennes gamla amma bryskt körde ut henne. Han var bara så... fin, med mjuk spädbarnshud och alldeles perfekta små fingrar och tår. Några gånger nöp hon i dem, hårt, för att se vad som hände men slutade när han började gråta.
Arienne var ett viljestarkt barn, men hon var inte dum, och snart lärde hon sig att få sin vilja fram utan att dra på sig varesig faderns eller den gamla ammans vrede. Det var ett ensamt liv i den halvtomma borgen, men närhelst papa kom hem så levde den upp och Matti, hennes lärare, gav henne ledigt från studierna så att hon kunde umgås med Greve Gavon och de gäster som ofta följde med honom. Arienne var 11 år gammal när det bestämdes att hon skulle få en riddersdams utbildning. Båda hennes äldre systrar var gifta, Tameli så sent som året före, och nyheten att hon inte skulle tvingas in i samma öde kom som en lättnad. Hon hade nyss sett den glada och spralliga Tameli förvandlas från en busig, flirtig ung flicka till en tyst och sammanbiten dam med illa dolda blåmärken på handlederna och svor tyst att aldrig själv drabbas av samma öde. Som riddersdam skulle hennes äktenskap förhandlas i en helt annan maktbalans, intalade hon sig. Om hon hunnit göra sig ett eget namn så skulle hon kanske till och med kunna påverka valet av make.
Hennes väpnartid förflöt hos en god vän till familjen, en av Turinas krigsbaroner, och även om det var en omvälvande tid i den unga flickans liv så var den i stort sett händelselös. Hon fann sin första tonårskärlek i Baron Eimons näst äldste son Simund, och tillbringade sedan alltför mycket tid med att stå gömd bakom en låg mur och tjuvtitta när den fem år äldre pojken sparrade med sina jämnåriga. När hon var fjorton krossade han hennes hjärta när hon hörde honom säga till sin ofrälse kamrat att hon nog skulle bli fin om några år när hon slutat se ut som en planka. Hon var sexton när Eimon bestämde att hon skulle bli hans väpnare på de tornerspel som skulle hållas för att fira Konungens födelsedag och när han kom att stanna vid hovet gjorde hon det också. Under sin tid i Calnia hann hon inte bara möta konungen, utan hamnade också i en duell med den unge riddaren Jenes, son till baronen av Danséa, en duell som slutade med hans död. I Calnia mötte hon också för första gången Lucien Armares och de utvecklade en vänskap som fortfarande håller.
Det var även i Calnia som hon mötte Marcel Devin, handelskammarens unge representant i plebejförsamlingen. När han mottog riddarslaget och sin nya barontitel placerades hon som hans bordsdam, och sedan den kvällen gjorde han allt som stod i hans makt för att hitta ett sätt att göra henne till sin hustru. När hennes far hamnat i ekonomiska problem efter en skogsbrand som ödelagt stora delar av grevskapet erbjöd han sig att lösa familjen Bellemes ekonomiska problem. Priset var att Arienne skulle gifta sig med honom och följa med honom till stora arkipelagen. Greve Belleme var tveksam till att gifta sin yngsta favoritdotter till en uppkomling, men gav till slut efter.
Hon insåg också snart att äktenskapets prövningar inte alls var vad hon väntat sig. I sitt huvud hade hon oroat sig för långa förnedrande nätter med en man hon inte älskade, och samtidigt antagit att de trots allt skulle ha trevliga samtal framför elden på kvällen eller kunna njuta av varandras sällskap under ridturer och utflykter. Sanningen var exakt den omvända. Hon märkte snart att Marcel Devin av Ryon var en icke oäven älskare, engagerad, uppmärksam och lekfull, men också att det var den enda arena där hon egentligen tålde honom. Hans fascination vid sina älsklingämnen fick honom att verka barnslig, hans tro att ingenting var omöjligt gjorde honom i hennes huvud till en drömmare och hans eviga ältande och kontemplerande gav henne en känsla som närmast kunde liknas vid skabb, en lätt klåda under huden som bara precis balanserade på gränsen till kroppslig smärta. En vacker dag, när de varit gifta i en månad såg Arienne upp från sin vävstol och sade till sig själv: ”Kära Riddersdam Arienne Senlis Belleme, om din käre make säger ’å ena sidan, men å andra sidan’ en endaste gång till innan kvällningen så har du mitt allra hjärtligaste tillstånd att göra vad du finner nödvändigt för att försäkra dig om hans fortsatta tystnad.” Just den kvällen hade lösningen blivit att skälmskt glida ned i hans knä tills han kom på andra tankar, men hon insåg också att kärlekslekar knappast skulle hålla honom tyst för alltid. Hon var nödgad att hitta en mer permanent lösning.
Etter värre blev det när hon insåg att Marcel inte hade några planer på att ge henne den respekt och det ansvar som tillkom en adelsdam. Han förväntade sig att hon skulle hjälpa honom med hans affärer och vara den perfekta statushustrun vid hans sida, men utan att ge henne makt att styra sitt hushåll eller egentligen få ta något eget ansvar för sina arbetsområden. Förnedringen i att inte ens vara betrodd med nycklarna till skattkammaren blev snart svårare att bära än hans låga börd och omanlighet(Ariennes bild av en man var en riddare med svärd vid sidan). Kort sagt kände hon sig allt mer som en slavkurtisan som han kom till om natten, gärna uppvaktade och samtalade med, men som aldrig sågs som den högra hand som en hustru var menad att vara.
Men trots hennes eviga uppmuntran närhelst han fick idéer om att bege sig ut på farliga äventyr i triskelens tjänst, så var deras enda utdelning att han var bortrest långa perioder. Ibland kom han tillbaka skadad, men han kom alltid tillbaka frisk nog att en tid senare vara fullt på benen igen. Tanken att arrangera hans död mer handgripligen hade dock inte slagit hans unga hustru än, det var en gräns hon inte var desperat nog att passera.
Droppen kom under turneringarna på Saar, när Marcel uttryckte total nonchalans inför varför deras dotter skulle få någon form av utbildning eller väg till ett eget liv. För sin egen skull drog sig dam Arienne för att rakt ut få honom mördad, men för sin dotter? Trots att Tameli alltid varit pappas flicka, så hade hon inga planer på att se sin dotter växa upp till en bortskämd adelsdam, inlåst på en slott till nöje för en äldre mans lätt pedofiliska lustar. Marcels bild av vad en adeldam måste kunna för att uppfylla sina plikter väl var långt från Ariennes. Förolämpningen även mot hennes egen roll i deras äktenskap var för stor för att svälja. Samma dag avslöjade hon sina planer för Etien Durmand och Lucien Armares som lovade henne sitt stöd.
[redigera]
Utseende och framtoning[redigera]
Arienne är en vacker porslinsdocka, som utklippt from en fresk eller målning. Hon har en mycket blek, lätt rodnande hy som närmast verkar glasklar, något som framhävs av ett tjockt, mörkt hårsvall som helt utsläppt når en bra bit ned på låren. Hennes hjärtformade ansikte med hög panna och mjukt skulpterade kindben hade gett Mundanas svar på Michelangelo glädjechocker i en vecka. Hon ansågs trots allt den vackraste av de tre änglarna från Belleme.
Hon är (nästan) alltid mycket välklädd, i klänningar som framhäver hennes väl balanserade kroppbyggnad som bär mycket få spår av de tre barn hon fött. Det enda som verkar ha hänt med Ariennes kropp sedan hon fyllde tjugo är att bysten fått sig en lätt utfyllnad.
Ariennes beteende är alltid mycket värdigt och genomtänkt, och hon för sig med en sval behaglighet som lätt upphöjer henne till Damen med stort D. Den som är slipad eller misstänksam nog märker dock hur hennes tankar alltid tickar på bakom de grönblå ögonen. De som känner henne väl märker också raskt av hennes envishet och styvnackade elitism, samt ett kyligt drag som rimmar illa med fantasin om den upphöjda och behagfulla prinsessan i tornet.
Den enda som får se Ariennes svaghet i öppet ljus är Lucien, och även han bara i korta glimtar som en ouppmärksam man lätt kunnat missa.
