Belks Kapell
Ett litet, oansenligt stenhus som ligger inklämt mellan större byggnader i den första raden av byggnader i Hamnen|hamnen. Ovanför dörren finns en bild av en stor man med sjögräshår och en harpun i näven. Byggnaden är förvånansvärt ren och välskött med tanke på var den ligger.
Beskrivning[redigera]
Kapellet är inte stort och består av endast ett rum. Vi rummets bortre kortsida står en staty i trä av guden Belk eller Navare som han även kallas. Statyn har antagligen varit en galjonsfigur på ett större skepp en gång i tiden. Nu är den sprucken och maskäten men verkar ändå målas och rengöras tämligen regelbundet. Den är skickligt gjord och föreställer en naken muskulös man som höjer sig ur vattnet. Det långa håret och skägget påminner en del om sjögräs och i ena handen håller han en treudd. Ansiktsdragen har slitits hårt av väder och vind men man kan fortfarande ana en sträng blick. Framför statyn finns det en liten vattenfylld grop i golvet där man offrar till guden. Oftast är det fisk men även guld och silver förekommer, även om det inte är särskilt vanligt nuförtiden.
I övrigt består inredningen av några bänkar och en liten halmhög där kapellets föreståndare Muskin Träben sover. Det lilla rummet är alltid välstädat och fräscht. Tyvärr är det inte särskilt ovanligt att berusade tiraker eller människor av misstag ramlar in och sedan lägger sig på en av bänkarna för att sova ruset av sig.
Utmärkande personer[redigera]
Muskin Träben är en gammal väderbiten sjöman som sköter om det lilla kapellet. Han livnär sig på allmosor ifrån andra sjömän och genom att sälja "Belks heliga olja", som påstås lugna ner våldsamma vågor och stormar. Han har bara ett ben, det andra har han ersatt med ett träben. Han är kort, rund och skallig och hans imponerande vita skägg när ända till naveln. Muskin steg iland för gott för sju år sedan och har skött det lilla kapellet sedan dess. Han är en mästare på att berätta de mest märkliga skepparhistorier och vet mer än de flesta om havets hemligheter. Sin öppenhet och vänlighet till trots så vägrar han bestämt att berätta hur det gick till när han blev av med sitt ben. När han inte är i kapellet, som aldrig är låst, går han runt i hamnen och pratar med sjömännen. Ofta beklagar han sig över att så få dyrkar Belk nu för tiden och han berättar gärna om fornstora dagar då det var förbjudet att lämna hamnen innan man offrat något till Belk. Hur mycket sanning det ligger i detta är det ingen som vet.[1]
