Cevi'la lasai

I Sanarialliansens hjärtland är Liljans Råds makt som starkast, ett faktum som kan skönjas även av den djupt okunnige. Här genomsyras tillvaron av de styrande ätterna och deras förehavanden, här omformas natur såväl som samhälle med en kraft lika sammetsmjuk som obeveklig. Städerna är inte bara bosättningar. De är kulturella nav och lärosäten, militära knutpunkter, produktionscentra, och förmodligen främst av allt en symbol för Sanarialliansen och dess permanens i en skiftande värld. Detta förklarar förmodligen den omfattande satsning på estetik och förlustelser som i sina många former så tydligt kännetecknar dessa alviska städer.

Sunariskogens näst folkrikaste stad, från vilken alliansen styrs, är Halea Theren - det passande nog namngivna "världens mittpunkt". Härifrån, liksom från den gamla huvudstaden Kini'an'tenev'coron, utgår den kunskap, den vilja och den magi som omsluter, styr och förser alliansens folk med de ting av vilka de kan tänkas vara i behov. Särskilt hantverkskonsten har uppnått en häpnadsväckande grad av förfining. Utomstående som bevistat Sanarialliansen stora städer har medfört berättelser om säregna föremål och artefakter, vilka alverna tycks besitta i outsinlig mängd. Det ligger i Sanaris intresse att upprätthålla ett sken av makt, och de har med tiden blivit mycket bra på det. I synnerhet deras högeligen utvecklade magiska och alkemiska tradition är användbar i detta avseende.

En av de vanligaste berättelser man kan höra av de som rest i Sunari är alvljusen, eller Cevi'la lasai som alverna själva kallar dem. Dessa är vanligen genomskinliga klotformade kärl, skenbart inneslutande någon sorts klar vätska, med en storlek på en trollnäve. När stjärnorna på kvällen börjar tändas i Sunariskogens städer tävlar deras ljus med det från tusentals av dessa halvgenomskinliga glober. Den belysning som avges varierar mellan vagt blått hela vägen till en lätt grön nyans. Natten i sådana städer är aldrig fullständig, då mörkret förjagas av klotens glöd. Skenet är svalt och behagligt, och saknar det flackande som kännetecknar fackelsken.

Klotens placering varierar, dikterade som de är av ljusbehov och den anblick de ger. Enstaka alvljus utgör här en kontrapunkt till veritabla kluster som belyser större gläntor och torg. Hur man fäster kloten varierar likaså - den traditionella infattningen i trädstammar är små urgröpningar, tänkt att ge intryck av att ljusen smält samman med träet, medan byggnader i regel använder skulpturer som fästanordningar - drakliknande händer som omsluter enstaka klot är i synnerhet en vanligt förekommande syn.

Tillverkning av kloten är en ganska enkel process med alkemiska mått mätt. Faktum är att själva behållarna inte kräver någon alkemisk kunskap alls - receptet kräver ett fåtal olika växter och örter, och resulterar efter kokning i en varm, lättflytande smet som appliceras med runt en tums tjocklek på en klotformad mall av trä. Brygden får stelna, varvid materialet antar konsistensen av harts och skärs av längs en förberedd skarv. En pigg i ena änden av mallen skapar ett litet hål, i vilket vätskan senare hälls. I förberedelse för vätskan avlägsnas mallen och de två delarna fogas samman med överbliven smet. Därtill skrapas och poleras ojämnheter bort från klotets yta.

Vätskan är en alkemisk brygd, och dess ingredienser en hårt bevakad hemlighet. Processen är ganska tidskrävande, men man uppväger detta genom att göra enorma mängder av vätska, som sedan lagras. När vätskan hamnar i kontakt med klotets material börjar det ge ifrån sig sitt ljus, vilket kommer av att vätska och material reagerar med varandra. Helt nya ljus ger ifrån sig ett blått ljus, och i takt med att vätskan fräter bort klotets yttre vägg skiftar färgen mot grönt. Man brukar för säkerhets skull byta kloten inom en månad, då man inte vill att kloten ska börja läcka. Vätskan är både illaluktande och kletig, och verkar dessutom irriterande mot oskyddad hud. Kloten brukar sluta lysa efter ett tag då effektiv blandning av vätska och är svår att få, och därför är den vanliga metoderna för "stjärntändare" att ge klotet ett lätt rapp med en käpp. Att vara stjärntändare är därmed en avslappnande syssla, då ens enda arbete består i att tända ljus på kvällen samt då och då ersätta slutbrunna klot. Yrket är vanligt förekommande bland alver som håller på att bli inåtvända.

Till mångas frustration och med stor sannolikhet mången sanarialvs förnöjelse är Cevi'la lasai aldrig till salu. Om mynt eller ägodelar någonsin utväxlats mot en sådan artefakt har detta faktum sedan länge förlorats i historien. Detta kan tyckas förvånande med tanke på hur fantastiskt många som kan beskådas på ett och samma ställe - i städerna förefaller det finnas runt tio till tjugo stycken per innevånare. Det hela blir än svårare att förstå om man betänker att ett klot inte behåller sin lyskraft längre än runt en månad. Alltså är det uppenbart att tillverkningsmetoden för kloten, hur jämförelsevis enkel sanari än lyckats göra den, ändå måste innebära en avsevärd utgift för dem. Detta blir ännu tydligare om man tar med den nödvändiga arbetsinsats och det underhåll som måste krävas för att hålla ljusen vid liv.

Sanaris inställning till alvljusen är dock mycket enkel. Alvljusens symbolvärde är helt enkelt oerhört mycket högre än den kostnad deras produktion innebär; de illustrerar för även den simple den makt och storhet som sanari så gärna vill utstråla, och utgör på så sätt en anspelning och en länk tillbaks till de uråldriga tider då alvernas enighet var total.

Det skall däremot ingalunda tolkas som att alvljus inte förekommer utanför Sunari - Sanarialliansens representanter är inte främmande för att då och då skicka ett par glober som gåva till en förhandlingspartner. Detta brukar i regel uppskattas av alla utom dvärgar, som tenderar att tolka det som en pik från sanaris håll.