De enfaldiga eminenserna

Från Wikipedia Mundana
Hoppa till: navigering, sök

"De nio enfaldiga eminenserna i An-Thalamur", mer känt bara som "De enfaldiga eminenserna", är ett populärt och sällsynt sofistikerat sabriskt gycklarframförande som kan beskådas vid Danbréanns furstehov, där det gjorde debut på hertig Girdan Matravins av Turina spektakulära höstbankett 1519. Det framförs av de nio (eller tio, beroende på perspektiv) calanasabriska lekarna Pons de Pons, Beggo, Garth, Mafalda, Mim & Tum, Söta Jocelyn, Childebert, Godomar och Hugobert Huggsexa, och skapades ursprungligen av Pons de Pons, Beggo och deras anonyme vän Ärkepoeten av Turina. Verket tänjer på gränserna mellan pjäs och gyckelspel, och även adliga musiker som trobairitzen Nimwe Verdanne av Negin har hyllat det för dess komediska, poetiska och teatrala kvalitéer, och påpekat att till och med musiken är uthärdlig.

"De enfaldiga eminenserna" kan enklast beskrivas som en uppsättning sketcher baserade runt gycklargruppens "tolkningar" av de nio thalaskiska magikraterna, som alltid börjar med att de nio sitter i varsin liten tron mot bakgrund av ett rådslag i An-Thalamur. Mycket av humorn ligger i dynamiken karaktärerna emellan, och de absurt excentriska drag dessa har försetts med. Var och en av gycklarna är specialiserade på varsin karaktär, som är skräddarsydd för just deras förutsättningar eller talanger, och efter en serie framföranden är karaktäriseringen numera rätt konsekvent:

Pons de Pons gestaltar Igar Augus thal An-Thalamur, en glåmig och benig figur i svart med en absurt hög och stel krage och massor av svart ögonskugga. Han är misantropisk, uppgiven och parodiskt inkompetent, något han ger uttryck för i värdelös och undermedvetet vulgär poesi som han ständigt prackar på de andra magikraterna, varvid Jualla Bizar blöder ur öronen och Shangi försöker döda honom på olika kreativa sätt (något som alltid lyckas i slutet av varje framträdande). Igar Augus brister ibland ut i storhetsvansinnigt raseri, men då har han alltid blivit uppeggad av handdockan L'meas, som sitter och viskar ohörbara (men antytt oanständiga) saker i hans öra och smeker honom på oanständiga sätt (Pons buktalar hennes röst).

Beggo gestaltar Alean Ninarian, här framställd som extremt fet och indolent, sminkad kritvit och med överdimensionerade fejköron. Han talar alltid i obegripliga gåtor, ofta på colonisk hexameter (ett uttryck för hur närmast överdrivet sofistikerat det här gyckelspelet är) eller en rotvältska som ska föreställa felya sanari. Han sätter av och till i sig skumma droger för att förlänga sitt odödliga liv, och spyr sedan upp dessa, ofta i Liselles knä. "Alean" är besatt av att hitta fågel Fenix, en sjöväg till Odödlighetens öar, bada i jungfrublod och andra former av livsförlängning, och tjatar ofta om detta - åtminstone verkar det så av gestaltningen i stort att döma, för få åhörare förstår någonsin mer än en bråkdel av hans dialoger. Viid vissa framföranden av gyckelspelet dyker Letesse Visanni av Pereine upp, då spelad av Söta Jocelyn sedan Bizar blivit dödad av Jesbin, och utkämpar en magiduell mot Alean, som dör komiskt i en stor fejkexplosion med en vaktel inprägad i käften.

Garth spelar Shangi av Dubaral, en ganska endimensionell figur med en stor grå hästsvans, leriga stövlar och ett överdimensionerat svärd, som han ständigt slår på de andra magikraterna med. När han får tråkigt på mötena slukar han svärd; ett stående skämt är att någon säger något överraskande medan "Shangi" sitter med ett svärd i strupen, varvid han börjar sprattla paniskt och spyr eld. Han har ett par ferfaker (marionettdockor) som han hela tiden sparkar på när de försöker ta Alean Ninarians mat, och i slutändan brukar deras ferfakmamma (spelad av Pons de Pons sedan Igar Augus dött) komma flaxande och äta upp honom.

Mafalda spelar Liselle den Upphöjda, sminkad och gestaltad så att hon ter sig hopskrumpen som ett russin, ruvandes i en tron vars nedre del försetts med osynliga ben (en gåva från hertigen av Turina), skapande en effektiv illusion av att den svävar. Matron "Liselle" är ogin, småaktig, illvillig och intrigant, något som framförallt tar sig uttryck i fyndiga förolämpningar av de andra magikraterna. Hon brukar kasta brinnande kottar på Shangis ferfaker, som dör skrikande, och binda Catzoran do Thukor med sitt långa vita hår och smiska honom. "Liselle" är enormt avundsjuk på L'meas för att hon är ung och vacker och har intensiva sångdueller mot henne (som L'meas alltid förlorar eftersom Pons de Pons buktalarröst inte kan sjunga nåt vidare). Det brukar variera lite hur det hela slutar här, men i den mest spektakulära versionen åkallar "Liselle" en skuggfigur som stryper L'meas-dockan och dränker den i ett fat med Aleans droger. Skuggfiguren här är gyckelspelets stora mysterium; den ser kusligt verklig ut, men ingen har kunnat förklara hur den fungerar eftersom samtliga skådespelare ibland varit på plats när den dykt upp. Somliga tror att det är Ärkepoeten som gestaltar den, vilket skulle eliminera hypotesen att Ärkepoeten är hertigen av Turina (som flera gånger ingått i publiken).

Mim & Tum gestaltar en tvåhövdad, babblande och förmodat schizofren Im-Berefel Ra'Drach do'Kampa, skallig och hålögd och täckt av vulgära tatueringar, kramande ett stort svart ägg som han verkar dyrka, tala till och ge diverse märkliga smeknamn. Han bär en enormt tjock kappa men är ändå alltid frusen, och hans huvuden är bägge ständigt upptagna med att försöka förhäxa det andra för att få det att lyda (Mim & Tum har bägge lärt sig lite magi för detta ändamål, som de ibland dissiperar okontrollerat för komedisk effekt). Han har en liten zombie som sidekick och straight man; i framförandet gestaltad via en marionettdocka som Mim & Tum manipulerar med sin tredje arm, medan Pons de Pons buktalar dess röst. "Im-Berefel" är en av de två karaktärer (Liselle är den andra) som ibland överlever till slutet; han faller då ofta på knä inför den mystiska skuggfiguren och huvudena betygar i kör den sin vördnad (Mim på högtravande sabriska och Tum på olycksbådande danarthiska), innan hela lokalen försänks i mörker.

Söta Jocelyn gestaltar Jualla Bizar Alaya, en bisarrt androgyn och läspande individ med kritvitt ansikte och hår i tjocka svarta lockar med ett litet fågelbo i (Beggo buktalar fåglarnas pipande). "Bizar" pendlar mellan ett våpigt, gnälligt och fegt manligt persona och ett sensuellt, mordiskt och storhetsvansinnigt kvinnligt. Det manliga personat är stormförälskat i Catzoran do Thukor, medan det kvinnliga försöker giftmörda honom och bussa Shangis ferfaker på honom. Bizar framför flera sånger, växlande i stämma mellan sina två personan, och har en imponerande sångdebatt, en så kallad tenso, där hon/han/den för en debatt mot sig själv (Pons de Pons buktalar den ena rösten i vissa särskilt simultana segment). Tenson slutar ofta i att Bizars kvinnliga persona har ihjäl det manliga, varvid båda dör i parodiska spasmer, men inte innan Catzoran kolat.

Childebert spelar Catzoran do Thukor, en liten man med enormt hår, enorma snabelskor och extravaganta kläder i guldbrokad. Han när ett väldigt mindervärdeskomplex han försöker kompensera för genom att kräva hyllningar av de andra magikraterna, och när han inte får det blir han sur och framkallar små regnmoln över deras huvuden. "Catzoran" är kär i Juallas kvinnliga persona men hatar det manliga, vilket resulterar i mer eller mindre ständigt gnabbande de två emellan; när Igar Augus och Liselle försöker prata politik insisterar "Catzoran" på att de fyller i lite fler papper och skjuter problemet på morgondagen, varvid Juallas kvinnliga persona hugger honom med en gåspenna så att han spiller ut ett bläckhorn antingen i sitt eget ansikte eller i nyllet på Jesbin (som då prompt avrättar honom). Ibland blir "Catzoran" förförd av L'meas-handdockan, och vid ett kontroversiellt framförande i Ramesney började han förment sätta på handdockan medan Igar Augus satt i ett hörn och grät så att ögonsminket rann, högljutt deklamerande svulstig colonisk sorgepoesi.

Godomar spelar Sanguis thal Qatada, en benig figur med enorm krage, bisarra kläder och fullkomligt bisarr frisyr, bärandes en orm runt halsen. Han är ondskefull, illvillig och parodiskt hemlighetsfull, och fnittrar ständigt maniskt. Mycket av komedin baserar sig dels på hans extrema paranoia mot de andra magikraterna, och dels på vilken absurd paragrafryttare han är, och hans totala ovilja till alla former av kompromisser. Han har fyra illvilliga och tjattrande döttrar (fingerdockor buktalade av Godomar, Pons de Pons, Beggo och Söta Jocelyn) som han desperat försöker gifta bort med Shangi, Catzoran, Jesbin och Im-Berefel, med katastrofala och lustiga resultat. Oftast slutar det med att döttrarna mördar varande eller allesammans rymmer åstad med Catzoran eller någon i publiken (som Godomar då kastar dockorna till), medan "Sanguis" själv blir dödad av Jesbin eller råkar dricka av döttrarnas giftbägare. I nyare versioner av gyckelspelet dyker Ximor upp i en scen där magikraterna ska ha omröstning, gestaltad av makak-apan Clotaire, och räcker upp en extra hand åt Sanguis.

Hugobert Huggsexa gestaltar Reubin Xirhamir Jesbin, en råbarkad figur med överdimensionerade ärr i ansiktet, klädd i brynja och täckt av skumma symboler. Alla de andra magikraterna hatar "Jesbin" och han hatar dem, men han är också så farlig att alla är rädda för honom (utom ibland Shangi som försöker visa sig tuff genom att utmana honom, och dör efter en spektakulärt koreograferad strid). Ibland "attackerar" "Jesbin" publiken, men då brukar Hugobert ha den goda smaken att klanta sig och förlora, till exempel genom att ramla ned för en trappa. "Jesbin" framför den mörka sången "Hellre fruktad än populär", med Shangi och Bizar som ackompanjerar på luta och lyra, men denna övergår omsider i den bisarra klagosången "Jag hade en gång en vän", ackompanjerad av Mim & Tum på skalmeja, trumma och lergök. Efter denna sång brukar Bizar förolämpa "Jesbin", som flippar ur och sliter ut hans/hennes hjärta med Nanórgonas Mörka Magi, varvid Im-Berefel blir arg för att "Jesbin" stulit hans "grej", och dränker honom i ett spektakulärt stjärnfall (simulerat med fyrverkerier och glittriga filtar).