Ikuham
Mannen som skapade vad som kom att bli Templi Morti, föddes under nekrokratin Danarths sista århundrade på 6000-talet f.D. Han var sonen till en distriktsförvaltare vid rikets yttre gräns. När Ikuham tog över sin fars ämbete såg han, liksom alla andra förvaltare, till en början till att avlidna i hans distrikt inlemmades i den vandöda armén, men efter att ha visat prov på mycket stort intellekt och nydanande idéer i teorierna kring döden (han benämndes som ett geni) fick han tillåtelse att använda de avlidna i sina egna experiment.
Det som konfunderade den tidens nekrotropiteoretiker var en del svårförklarade beteenden hos lägre vandöda – frågor som få har tagit itu med sedan dess, på grund av deras tabubelagda källa. Man var i sak överens om att en lägre vandöds själ stod för en artificiell sorts själ, som skapades av nekromantikern för att på sin höjd kunna efterhärma den levande själen. Det fanns ingenting mer i deras sinne än de förhållningsregler och den koordination som kognitivt lärts fram under den ritual som skapade den vandöde, eller senare under så kallad drill. Men enligt flera iakttagelser var det inte så enkelt. En grupp vandöda som lämnats utan befallning t ex, hade en tendens att närma sig varandra och samla sig i en grupp. Det fanns mer. Varför står en vandöd utan befallning aldrig stilla, utan rör sig tafatt fram och tillbaka som om de letar efter någonting? Varför letar sig samme vandöde, om han lämnas utan befallning en längre tid, sig långsamt iväg till platser han upplevt när han levde? Det pekar på att den söker den trygghet man kan finna i gruppen samt den från platser man känner igen.
Det är ett behov av trygghet som inte skänkts den av nekromantikern, varvid man börjat fundera i banor som om varifrån denna antydan till psykotropisk (levande) själ kommer ifrån - om en liten del av den fortsätter att leva kvar i sin döde ägares kropp, eller om den tillförs i ett senare skede. Kanske genom en gudomlig handling, kanske för att upprätthålla det som kallas naturens balans.
Det var sådana frågor som Ikuham satte igång att forska kring. Han levde mer eller mindre som eremit på sitt ödsligt belägna gods och nådde stora framgångar i att bevisa sina olika teorier. Han berättade exalterat för sina kolleger att han var nära att inte bara lösa dödens gåta, utan även livets. De var enligt honom nära knutna till varandra. Då var det dock för sent, nekrokraternas styre i Danarth var nästan förbi och inom ett år var det inte någon tvekan om att kronokraternas tid på tronen hade börjat. Det gamla föraktade systemet med att invånarnas kroppar tillfaller staten efter deras bortgång slopades, och Ikuhams kolleger och vänner mördades eller fördrevs. Själv slöt sig Ikuham sig tillbaka på sitt gods mer än någonsin tidigare. Kontakten med omvärlden reducerades till ingenting, och en liten spillra av det gamla danarthiska systemet kom att överleva där. Ikuhams terror över ortsbefolkningen minskade inte, snarare tvärt om. Han kom att i sin vilja att nå sanningen om liv och död skapa sig sitt egna dödens tempel. Alla avlidna i den mindre ort han förvaltade fördes till godset för att aldrig ses igen.
Ikuhams förlorade all uppfattning av vad som skedde i världen runt omkring honom, så när Danarth gick igenom förändring efter förändring, för att till sist falla, arbetade han vidare på sina teorier. Han hade ingen hustru, inga arvingar, inte ens någon levande varelser i sin närvaro – likväl fans det inga tecken för lokalbefolkningen att godsherren varken åldrades eller ersattes på sin post. Han verkade lika evig som de vandöda som bevakade dem och höll dem i deras fängelse. Det var på 140-talet f.D. som Colonans imperiebyggare nådde trakten.[1]
