Iset Azarmisherah
Iset Azarmisherah var en trollkarl i forntiden som härskade över Lubandu-riket på Moran i flera årtusenden. Hans mytomspunna krig mot Tainoas tre legendariska hövdingar såväl som Ebhron och Phunguwe etsade in hans namn i Arkipelagens legender för all tid. Även övärldens akademiker har länge fascinerats av honom, då han härskade under de gåtfulla Mörka åren, varifrån nästan inga skrivna källor återstår utom de gerasiska inskrifterna och lertavlorna från hans rike.
Det är svårt att skilja sanning från myt vad gäller Iset, men han sägs ofta ha varit en överlevande av det halvt gudomliga folkslag som befolkade Det gamla riket; därav hans odödlighet. Somliga av arkipelagens lärda menar att han snarare var en furste i exil från Luberos som på magisk väg förlängde sitt liv. Han var från början en av Sarathikonfederationens furstar, kung av Karal på Moran, men han förrådde de andra, och dräpte dem i Sol Samra, och ödelade deras rike. Med Oriton i sitt grepp förde han så erövringskrig mot de stadsstater som överlevt på andra håll i Arkipelagen; först föll det fornstora Lubandu, vars tron Iset usurperade, och hans välde förknippades allt framgent med denna stad. I många långa år låg nästan hela övärlden så under Isets välde, men han trånade evinnerligen efter herravälde över Luberos, och kom med tiden att rikta all sin maktlystnad ditåt. Detta bar till slut frukt då han landsteg på ön med en väldig här och återtog sin rättmätiga krona, men han hade i processen förslösat mycket av sina resurser och sin flotta, och hans besittningar i Arkipelagen var kraftigt försvagade när Tainoas tre hövdingar förklarade krig mot hans rike. Detta krig ska enligt Hongonfragmenten ha varat i tusen år och inbegripit allehanda storslagna bataljer, däribland en två sekel lång belägring av Menela, som Isets arméer tillslut tvangs överge. Med tiden tycktes han trots många bakslag på väg att få överhanden, för Lubandus mäktiga flotta kunde inte besegras, men då kom det sig att ebhronitiska arméer landsteg på Luberos. Ansatt från alla håll kämpade Iset och hans krigare med större svekfullhet och grymhet än någonsin tidigare, men förgäves; de kunde inte hålla Luberos. Det sägs i ebhronitiska krönikor att Iset Azarmisherah i sin vrede utslungade en mäktig förbannelse över ön innan han övergav den, mörk magi som nedgjorde den ebhronitiska armén till priset av att Luberos blev obeboeligt för evig tid. De bevarade delarna av Hongonfragmenten nämner inget om detta, emellertid.
Sedan det mesta av Övärlden glidit honom ur händerna fortifierade Iset sig på Moran där han höll ut medan tainoa blomstrade och växte sig starka, men de kunde aldrig slutligt besegra honom. Slutet kom istället med phunguwes invasion av Arkipelagen. Isets ränker sådde split mellan Phunguwe och Taino i många år och orsakade mycket elände, men prokonsul Ged bestämde sig till sist för att göra slut på honom en gång för alla och anföll Moran i spetsen för en mäktig här. Öns uråldriga kultur ödelades i detta krig; städerna brändes, monument och skrivtavlor slogs sönder, och åkermarken saltades och gjordes obrukar för sekler framöver; djungel och savann tog vid där stenlagda vägar en gång gått. Bland de mäktigaste skatterna plundrade från Moran fanns en av Isets fallna stjärnor och två av Nalugadar, Kivas kristallskallar; alltsammans fördes till Phunguwe-kungarnas salar i Talamdu. Iset själv sägs omväxlande ha dött i envig mot Ged, som dräpte honom med sitt magiska svärd Kalamwe, eller ha kastat sig i en vulkan med Lubandus krona och den fallna stjärna som satt infattad i den. Det finns dock inga kända vulkaner på Moran, och inga bevarade källor nämner en envig mot prokonsul Ged, så Isets slutliga öde har förblivit ett mysterium, till glädje för sagoberättare och konspirationsteoretiker arkipelagen över. Somliga säger att Iset en gång ska vakna upp ur någon dunkel grav på Moran, och åter härska över öarna.
Iset, "stentyrann", är ett ebhronitiskt namn som Lubandus konung tillskrevs av sina motståndare på Luberos, så är också epitetet Azarmisherah, som betyder "av den stjärnlösa himlen". Phunguwe kallade honom Izhanor dor Awonwaie, som tydligt är deriverat från det ebhronitiska namnet. På gerasiska, sitt eget rikes språk, var han känd som Hráva Manásãm, "kungen under stjärnorna", medan tainoa kallade honom Hrawa Huyanxa, "den vederstygglige". Hans eftermäle är förvisso mycket dåligt, och han tillskrivs så gott som alltid en skurkroll i historiska källor såväl som sagorna, men Moran blomstrade under hans långa välde, och dess vittrade ruiner och monument reser sig än idag i stum vittnesbörd om hans storhet.
Det ska enligt utsago en gång ha funnits en stol tillägnad Iset i Örådets salar, men den förstördes fullständigt i den Stora jordbävningen på Oriton. Gorzarzynernas siare uttolkade detta som ett tecken från gudinnan att Isets själ slutligen skingrats, och att hans skugga aldrig mer ska falla över övärlden.
