Morgh

Denna artikel innehåller husregler och miljöer som kanske inte nödvändigtvis stämmer överens med de officiellt utgivna modulerna från NeoGames.

En inkompetent och abnormalt stark kragg som reser runt i Mundana på jakt efter ära och kanske lite mer ära.

Uppväxt

Morgh föddes som son till Mirkh i Marastammen i norra kraggbergen. Släktskapet gick att påvisa då Rejka, Morghs moder, aldrig tidigare hade lägrats under parningsriterna före den väldige Mirkh kom. Efter att vid endast 6 års ålder ha återvänt till sin faders stam började Morgh träna för att bli stammens starkaste krigare, ty så var det sagt i fädernas sånger, och ingen kunde missa de Sirons tecken som följde Morgh vart han än gick. I takt med att han växte utvecklade han en horndrakes styrka och en pantheras snabbhet, och ingen av de andra ynglingarna kunde svinga svärdet med en sådan precision som denna kragg. Hans far, Mirkh, var stammens ledare och bryddes över sin sons utveckling. Visst ville han som varje god fader ha en son stark nog att kunna beskydda de åldriga och de unga, och visst ville han ha en son som en dag skulle kunna axla ansvaret att leda stammen genom vinterstormarna och över bergsryggarna när ulvarna ylade som mest, men han ansåg ändå inte att Morgh var redo. För var dag som blev till till natt blev den unge krigaren mer och mer självisk, ty i hans öron sjöngs endast sånger om hans mod och hans bedrifter. Visst svingade han sitt svärd mot de fiender som vågade sig in på stammens marker, men än mer för att visa sitt hjältemod och sin skicklighet.

Högmodet

En dag växte sig Morghs storhetsvansinne för stort, och vid festen för att fira årets stora jaktlycka fattade den blott tioåriga Morgh tag i svärdets hjalt och förde klingan mot sin faders strupe. Med en röst sprucken av allt för mycket av segerns mjöd förseglade han sitt öde. Han utmanade sin egen far, den väldige Mirkh av Maras stam, krigare sedan födseln och dräpare av över hundra småfolk, på en duell inför Siron om ledarskapet över stammen. Salen blev tyst när krigarna drog efter andan. Fadern förde sin hand mot Ärkebringe, det kraggsvärd som passerats mellan ledarna sedan den tid då Siron vandrade de dödligas värld, och antog utmaningen. En våldsam strid bröt ut när stammens två titaner slogs om platsen som den högste krigaren. Ingen nåd visades när de båda slog gnistor i sina försök att stycka den andres lemmar. Ljudet av de båda svärden var som åska, och dånen sades senare ha hörts ända till småfolkens länder, långt nere i södern. Självaste Siron satt blick stilla när de båda hjältarna for omkring i den sal som byggts för de största festerna.

I ett hav av gnistor som fick åskådarna att höja sina sköldar splittrade Mirkh sin sons svärd med Ärkebringe, och splittret satte sig djupt i den unge krigarens kött. I ett vrål av smärta grävde yngligen sin vänstra hand in i sin faders bringa, och med sin högra fattade han tag i svärdets sylvassa egg. Blodet stänktes mot hallens väggar när han vred sin faders svärd mot sin mästare, och med en kraft som fick bergets rötter att darra slet han runt det så att fadern förlorade sin högra arm. Blödande gick Mirkh för en stund ner på knä, bara för att hämta ny kraft och slunga sin massiva kropp mot sin son. Han lyckades med en våldsam spark krossa en handfull revben på Morgh, och med sin enda kvarvarande arm tog han svärdet från sin son, som i ett sista försök till seger försökte vräka sin far. Mirkh höjde svärdet och svingade det utan nåd mot sin son, och klingan begravdes djupt i det unga huvudet. Han ryckte loss det, och vände spetsen mot den sargade kroppen på marken, och förklarade med myndig stämma att hans son inte hade en plats i hans hall förrens den dag han rättfärdigat vad han gjort. Därefter räckte han sonen svärdet, ty själv kunde han ej längre svinga det med värdighet, och bad honom ge sig av. Morgh lyckades stapla ut i hallen trots sitt krossade skallben, och länge kunde man, om man tordes, följa det spår av blod som ledde upp i bergen. Den unge krigaren kunde inte tänka klart och vinterns kyla var bittrare än någonsin. Han hade inga tankar på att återvända till sin nu enarmade far när han i högmod trotsade bergen. Upp vandrade han, längre upp än vad han någonsin tidigare vandrat. Svärdet släpade i backen när han gick och det ända som höll honom vid liv var den vrede över sin far och över sig själv som brann i hans inre.

Urkölde

Snöstormen rasade kring honom när Siron slängde alla de krafter han kunde uppbåda för att försvåra vandringen för Morgh, ty högt upp i de nordligaste av kraggbergen döljdes det som kom att bli Morghs öde. Jordskred, laviner, stormar, piskande hagel och vargar fler än vad de vise skulle kunna räkna kastades på den nu utpumpade Morgh, men ändock fortsatte han klättra. Hatet som brann i hans inre närde hans tomma mage och värmde hans frusna lemmar, och när en vecka av hård storm blivit dåtid höjde sig ett tempel i sten framför krigarens ögon. Han såg på den byggnad som restes på denna plats före de första sagorna sjöngs och innan de första hjältarna gjorde sig namn värda att minnas i dem. Han såg på ett av Siron den Vises tempel, en plats där gudens ande vilar. I ett drömlikt tillstånd på grund av sina skador fann Morgh att han började röra sig in i templet. Genom till synes ändlösa gångar och nedför branta trappor gick han, och efter vad som för honom i den stunden kändes som en evighet fann han ett rum i bergets hjärta. Sirons ande var stark här, och äntligen fann han den envise yngligen värdig. På ett podium av svart marmor låg ett svärd vars glöd hade ett snöblått sken, och långst dess blad lös runor med en färg av köld och is. Dess hjalt var gjord för händer av en övermänsklig styrka, och med tycke slöt sig Morghs stelfrusna fingrar kring den. Rummet lystes för en stund upp av den enorma energi som legat i dvala här sedan tidernas begynnelse, och som nu vaknade upp. I tusen sinom tusen år hade krafterna här väntat på att en värdig krigare skulle nyttja dem, och nu hade de funnit en. Frosten tvättades ur Morghs hår, och hans hud fick åter sin färg tillbaka. Hans ögon flammade upp i en nyvunnen lyster, och hans muskler svällde upp till en hittils aldrig skådad storlek. Han reste sig starkare än någon av kraggfolkets veteraner, och i hans sinne ekade ett namn; Urkölde.

Äventyr

Tomten

Sedan den dag Morgh åter stegade ut ur Sirons tempel har han sökt den ära han förlorade genom att förlora mot sin far i sin ungdom. Han började vandra söderut till Drunok för att fiender värdiga att befläcka hans svärd, men ingen var en match för hans styrka. På hans rygg svängde Ärkebringe och Urkölde fram och tillbaka när han sprang genom småfolkens riken. I en skog i södra Drunok satte sig Morgh ned på en stubbe för att släcka sin törst med sin kagge öl när en pipig röst nerefrån hans fötter gjorde honom uppmärksam på en liten skäggig man. Han var klädd i gråa kläder och hade en blodröd luva på sitt grå huvud. I hans hand höll han en enkel vandringskäpp, dock i en mycket liten storlek förstås, ty mannen tycktes endast vara högst en fot i längd. Han skrek och gormade på Morgh som såg helt livrädd ut, och med sin skrikiga röst utbrast tomten om och om igen "DIN ENFALDIGE FÅNE! DU STÅR PÅ MITT LAND!". Morgh såg förskräckt omkring såg på det vackra blomsterland som han inte lagt märke till tidigare när han endast sökte en sittplats där han kunde vila sina trötta ben. Han föll ned på knä i en rabatt och bönade för sitt liv till den lilla mannen, ty Morgh må ha varit den modigaste krigaren man kan finna när det kommer till att stirra drakar och odjur i vitögat, men mot världens dolda varelser såsom Tomtar och Älvor hade Morgh ingen makt. Tomten såg att Morgh var en mycket stark man, och en plan uppenbarade sig i det lilla huvudet. Han föreslog ett sammarbete där Morgh gjorde allting som tomten sade, och i utbyte skulle tomten inte förvandla Morgh till en slemmig groda. Morgh tackade tomten innerligt för det generösa avtalet, och plockade genast upp tomten och placerade den på sin axel. Så kom det sig att Morgh fick sin första (och förmodligen enda) livslånga vän.

Helmgastarna

När Morgh, nu i följe av tomten, fortsatte på sin resa kom han så småningom till Asharien. Han förundrades mycket av alla de kortväxta som man inte tycktes kunna kommunicera med, och bestämde sig helt enkelt för att ignorera dem. Vid ett par tillfällen blev han anfallen av rövare och jordbestar, något som båda grupperna snart ångrade djupt. Han var en väldig krigare som inte räddes någon strid, och när han svingade sina svärd kändes vindvågen på mils avstånd.

Efter många veckors äventyrande nådde de båda följeslagarna Västmark. De slog sig igenom det mörka träsket som inte tycktes vilja flytta på sig inför Morghs ankomst, och kom så småningom till staden Forsfara. Där träffade Morgh på en grupp dvärgar som sade sig härstamma från fästet inte långt därifrån. De blev snabbt mycket goda vänner, främst eftersom de korta dvärgarna snart märkte att det var mycket enkelt att få Morgh att göra som man ville. Inte lång han deras vänskap bli innan bud nådde staden att västmark var under attack. Det sades att trupper från grannlandet Damarien hade korsat gränsen och att de nu marscherade mot Västborg. Stadens furste gick genast ut och beordrade alla vapenföra män och kvinnor (det vill säga de flesta) att börja stärka stadens försvar utifall Västborg skulle falla. Dvärgarnas ledare tog genast kommandot över byggandet och började planera vallgravar och pålverk som han snart satte Morgh och de andra stadsborna i arbete ett bygga. Efter en vecka nådde dem budet om att Västborg inte hade lång tid kvar, och dvärgarna bestämde sig för att uppsöka Oraklet i trakten för att finna råd i vad som måste göras. De tog med sig Morgh och begav sig upp i bergen. Efter en hård resa nådde de fjället där Oraklet bodde med sina unga tjänare, och fick reda på att de var tvugna att finna en vit spegel om de ville ha sin framtid förtäljd av hon-som-ser-allt-med-yppar-smått. Gruppen begav sig av mot Spegelmakaren för att få en sådan spegel gjord, och lyckades efter mycket om och men få en sådan (mest på grund av Morghs enastående styrka). Vid sin återkomst hos Oraklet fick gruppen reda på att fiendens här leddes av fruktansvärda helmgastar, och att dessa var oerhört farliga motståndare. De kunde tydligen hoppa över murverk och slita stridshästar i stycken. Gruppen som befarade det värsta begav sig i all hast tillbaka mot staden för att varna invånarna.

Vid sin återkomst fanns det inte mycket tid kvar. Damarierna var inte långt från staden och dvärgarna började genast arbeta med att väpna stadens invånare mot faran. När natten lade sig över staden stod alla som ett vapen kunde svinga innanför palisaden i väntan på dödens bringare. Skrik hördes från träsket, och folket blev allt mer nervösa. Morgh drog sina svärd där han stod mitt på torget, och dvärgarna laddade sina armborst uppe på muren kring det befästa huset i stadens mitt. En av dem hade begett sig av mot hemfästet för att be om stöd från dvärgakungen.

När fullmånen reste sig över staden började skuggor svartare än natten flyga in över palisaden. Helmgastarna hade anlänt, och de vädrade blod. Morgh fyllde sina lungor med den ljuva nattluften och vrålade sitt sedvanliga stridsvrål innan han rusade fram mot inkräktarna. I ett våldsamt raseri började han hugga i deras döda kroppar, och snart begravde de sina oheliga tänder i hans ännu unga kött. Människor skrek allt eftersom deras lemmar blev slitna från deras kroppar och hela staden stod snart i lågor. Vid det befästa huset i stadens mitt tömde dvärgarna och många av stadens bågskyttar koger efter koger i gastarnas kött, men inget tycktes kunna stoppa deras vrede. Morgh son av Mirkh lyckades fälla två av de oheliga varelserna innan han blev tvingad mot marken och i ett sista desperat försök att rädda sig själv och sina mannar bad dvärgarnas ledare till sin gudom Vontar om hjälp. Från himlen slungades plötsligt blixtar av eld mot Helmgastarna, och i förfärade vrål brann de i natten. De som befann sig nära palisaden flydde, men så tändes hoppets stjärna när dvärgarna från fästet i norr kom springande med dragna yxor, sjungandes uråldriga hetsramsor. Morgh kom upp på fötter och hjälpte dvärgarna att fördriva de demoner som ansatt staden. Efter slaget räknades de döda och man fann snart att en majoritet av stadens befolkning dukat under. En stor del av staden var även nedbränd och i behov av reparation. Dvärgarna erbjöd sina tjänster, och tillsammans med stadsborna började de återuppbygga Forsfara. Detta var dock ingenting som Morgh var med om, ty han var redan på resande fot igen, styrandes sin kosa mot nya äventyr.

<DOCredit/>