Shadar
En gång satt en ensam tirak i en liten eka ute i Tibanbukten och metade. Mannens namn var Shadar och han var en före detta schaman ur Ensamma Bergets stam. I tio år hade han levt i gränslandet mellan Tiban och stamsamhället sedan man blivit utkastad ur sin modersstam. Shadar hade alltid haft problem att sätta sin tro till den mörka gudinnan trots sin position som religiös ledare. Där andra hade gjort som den mörka gudinnan påbjöd valde han ofta att istället gå sin egen väg. Hans svaga tro i kombination med hans nyfikenhet inför det okända hade till slut fått honom utkastad och nu levde han ensam.
När han satt där och metade kände han plötsligt hur det rykte till i linan. Han började dra upp snöret och kände hur någonting tungt rykte i den andra ändan. Efter en stunds kamp fick han upp kroken och fann att den satt sig i en stor, röd krabba, vars like han aldrig någonsin skådat. Krogen satt fastkilad i krabbans skal och den verkade kämpa för att komma loss. Shadar tog sin klubba och började frenetiskt slå på den bepansrade varelsen tills dess att den föll ihop i båten. När han inspekterade sin underliga fångst fann han att den höll i en liten, röd sten i sin högra klo. Stenen var mycket vacker och liten nog att få plats i hans slutna hand. Försiktigt lirkade han loss den och lade den i sin ficka. Därefter rodde han iland för att grilla den stora krabban utanför sin provisoriska koja.
Under den natten hände något högst besynnerligt. I sina drömmar såg han en kvinna, varken gûrd eller tirak, som höjde sina händer mot två stora berg nynnande på en ålderdomlig variant av Sakhra. Marken började skaka och eld sprutade plötsligt från bergens toppar. Två gigantiska, svarta jättar reste sig plötsligt från vulkanerna och röt ut över landet. Brinnande stenar började regna från den asktyngda himlen när de började röra sig ut över landet. Kvinnan tog skrikandes till flykten.
Scenen förändrades och schamanen såg hur hundratals individer av samma slag som kvinnan seglade över ett stort och grått hav undan den brinnande ön. I deras blickar syntes intet hopp. Barnen grät och de äldre befann sig i chock. I fören på en av båtarna syntes kvinnan spelandes en sorgsen melodi på en flöjt. Återigen förändrades drömmen och nu såg Shadar hur horder av demoner slaktades av tiraker under kvinnans baner. Längst framme stod hon som en krigardrottning bredvid de starkaste av krigarna. Med ett våldsamt hugg lösgjorde han hornet från en av de väldiga varelserna från dess huvud och höjde det triumferande mot himlavalvet.
När han vaknade dunkade hans huvud som aldrig förr. Framför honom i tältet satt en mörkhyad man med röda ögon. De båda samtalade länge om visionerna. Mannen berättade att det han sett var historien om hur tiraksläktet kom till dagens Mundana och att kvinnan var Mörkrets gudinna innan hon uppsteg bland gudarna. Främlingen berättade att tirakerna en gång levde på en ö långt i söder och att enda sättet att åter hitta dit var att finna det svärd på vilkets blad berättelsen om resan stod nedtecknad. Han lovade även att hjälpa schamanen om denne ville ta sig dit.
Tillsammans gjorde de upp en plan för hur Shadar skulle ta sig till urhemmet. Varelsen han mött i tältet berättade att hans namn var Izu och att han kunde bli kontaktad via den sten som Shadar funnit. Därefter försvann han ut i mörkret. Shadar gjöt en ring som han fäste den röda stenen i och ringen bar han därefter alltid på sitt finger. Han tog sig ut på de dödas hav och navigerade med hjälp av ringen till den välkände handelskonungen Tedor Stormsegel som han dräpte med hjälp av sina schamanistiska förmågor. Han intog den välbärgade mannens kropp och satte en plan i verket som skulle kunna ta honom till det tirakernas forna hem.
