Dvärgakronan

Denna artikel innehåller husregler och miljöer som kanske inte nödvändigtvis stämmer överens med de officiellt utgivna modulerna från NeoGames.

Legendomspunnen artefakt som smiddes av dvärgarna i Kraalen, under ledning av Zroch hus Vachrvic klan Roghan, åt kejsar Aminverva Thalama av Mastrani vid tiden för kejsarstavens försvinnande, som ett medel för kejsaren att ena sitt sönderfallande rike.

Emellertid hann kejsaren dö innan kronan nådde fram till honom, och dess krafter togs i bruk till ingen nytta av sonen till skaparen, enär hans fader dött i skapelseprocessen som inbegrep bindandet av den ofantligt mäktiga anden Conmangar till artefakten. Emedan sonen March inte ville använda kronans krafter på sig själv återvände han hem för att skänka den till de äldste i bergets hjärta, men greps halvvägs av storhetsvansinne och började låna ut kronan till andra maktgalna personer som behövde hjälp, och tog otroliga mängder silver i betalning. Någon gång i historiens dammiga förflutna stals emellertid kronan, och Marchs öde är inte förtalt av historiens krönikor. Än idag vet ingen officiellt var den finns, ej eller några av dess delar. Ryktena är däremot många.

Kronans främsta egenskap är att den skänker bäraren evigt liv. Detta gäller oavsett om man tar av sig kronan igen, och oavsett om någon annan sedan tar på sig den. Det är den mest mytomspunna egenskapen, i alla fall. Detta fungerar enligt principen att odödlighet inte medför osårbarhet, vilket många bärare bittert fått smaka på när de blivit less på det eviga livet och försökt ta självmord. Allt de då lyckats med har varit att vanställa sig på de mest groteska vis, men Conmangar håller alltjämt deras andar kvar i de sargade kropparna, och samtliga som någonsin burit den till dags dato är ännu i livet, även om vissa, som till exempel försökt bränna sig levande för att få ett slut på livet, endast kan återfinnas som lite kringirrande aska.

En annan egenskap den har är att den inte kan utnyttjas förrän den är komplett. Den består nämligen av nio delar; en två tum bred rubin i centrum, och nio pekfingertjocka "tårtbitar" av den runda metallskiva som är Dvärgakronan, hela kronan är nämligen formad som en helt platt metallskiva. Man kan för övrigt inte ha den på sig utan någon slags hjälm eller sockel på huvudet. Bitarna säras genom att bäraren ger sitt uttryckliga kommando för detta. Alla kommandon till den ges med yttrade ord, språk spelar ingen roll.

När den är delad kommer bitarna att med en magnetism som fungerar på flera hundra mils håll att dras mot varandra, om än denna kraft kommer att avta med tiden, och försvinna helt på ett år. De bitar som rör vid varandra kommer att åter dra mot varandra.

Dess allra viktigaste egenskap är dess härföraregenskaper. Det som gör den till en av världens mest mäktiga artefakter är dess förmåga att skänka vem som helst kvalitéer och möjligheter att med vilken usel här som helst vinna vilket slag som helst. Så säger i alla fall ryktet, och enligt legenderna som går är det många stora män som vunnit sin storhet just med hjälp av Dvärgakronans oskattbara bistånd.

Legenden Om Konungen Av Öde Markerna

Detta hände sig då, när helgade Tokon förhärjades svårt av fåfänga klanliga strider, för mångtalig mansålder sedan. De klaner som stred mot varann kunde räknas i dussintal där i de ljungklädda hedarnas land, strider av grunder så låga som lystnad på ära och ovett bland hövdingars barn, andra av grunder så dunkla att ingen kan minnas dem nu, och vissa av rättvisa skäl som bestraffning för vägran att delta i trollkrig. Några bland fejder var just lika färska som gryningens ljus, andra så stigna till åldern att farfaderns farfar som ungdom hörts tala om anfäder dräpta i stridernas tidiga dagar. Ubheanaidhs folk är ett släkte av heder och ära som drakarnas egen, men stolthet och ilska därtill som kämpar ur dvärgarnas ätt. Aldrig i tiden kunde ens härskaren ena dem alla, utom den gång i historien då hjältarnas hjälte var Konungen av Öde Markerna.

Det femte av sekler förrann mot sitt slut när legenden blev verklig, när Conleigh den Sjätte var konung i Sábreanns land och den tokonske hertigen Carod Leth-Dohlin nyligen stupat till följd av att hans hade varit det slöare svärdet av två som utkämpat en vittberömd holmgång på våren det året. Caworod Klippan och Nachair Nawell, kallad den Stolte, hette två mäktiga hövdingamän som i tjugonde år hade stridit om rätten till forsälven Chraenwarich och dess fisk, dess folk och dess hjordar av vildhäst som betade där längs dess gräsgröna bankar. Caworod Klippan var listig och slug, vänlig som sommarens sol emot de som han önskade njuta nåt av, men mot alla andra så nyckfull och arg som en höstkommen storm. Nachair Stolte höll hedern och stoltheten högst i sin himmel och handlade rättvist mot alla i allt det han gjorde om än han var trögtänkt och sävlig förutom vid slagfältets rand; ränker och spel gjorde Nachair vill men strid var något han kunde. När ännu hertigen härskade kunde de trätande två inte mötas med härar i strid, ty sådan var lagen som hertigen stiftat, men med honom stupade friden och snart hade nästintill samtliga klaner församlats under endera ett utav kämparnas fanor, redo att tåga i härnad för ära och makt åt sig själva. Hur detta gick och sagan därom är vad som nu ska förtäljas.

Hur Nachair dräptes vid Vadforsens Slag

I öster låg Caworods land och i väster fanns Nachairs hem, och emellan dem fanns deras trätandes mål; den rytande floden Chraenwarich, en flod som numera upphört att finnas. Caworods folk var många och starka, och Nachairs män var färre men dubbelt så stolta. Caworods land var slättrikt och platt, bördigt och stort, medan Nachair bodde i bergen i borgar och byar befästa med sten. Vid Materwangmoor, där slagfält har funnits sen dagarnas gryning, fanns en borg vari brodern till Nachair bodde. Hans hundrade mäktiga kämpar var starka och stolta men alls ingen prövning för Caworods här som i skydd utav natten smög in uti borgen och brände den grundligt till aska och sot. Nachairs bror togs till fånga av Caworod själv och fördes sen bortåt med frändernas döende skrik som en dröjande jämmer i natten med hemborgens flammande sken som ett grymhetens ledljus på heden. Nachair vredgades bortom besinning vid budet om detta och krävde sin blodsbroders frihet tillbaka, men snart när hans krav lyddes åt skedde detta med yttersta löje; ty blott broderns huvud kom åter, satt på skenande mulåsnas bak. Nachairs svar blev att sända till Caworod en härold med krav på en hövdingars kamp om hans nesligen mördade anförvants ära, men hans hånfulle fiende svarade blott med att sända den slaktade häroldens huvud helt ensamt tillbaka, fastbundet bakpå en gris. För många av Caworods män blev detta det sista de lät honom uträtta kvar i hans tjänst; de bytte nu sida till Nachairs här. Snart var härarna jämna i storlek, och styrkt av sin framgång, styrd av sin vrede, drog Nachair ner i Chraenwarich dal för att strida mot Caworod innan han helt hunnit rusta sin talrika här till dess forna nivå.

En solvacker vårdag stod Nachair Stolte vid vadet som satte hans områdes gräns, och sa åt sina närmare ett tusen man att börja sitt vad utan dröjsmål. När så hälften av styrkan var ankomna över; hans tränade ryttare och väpnarnas skara, var trossen och skyttarna ännu i Nachairs land. Då hördes plötsligt ett brus och den porlande älven begynte att ryta så plötsligt såsom allt hela vårtidens vatten församlats till en enda mäktig brisad; och i samma sekund syntes plötsligt då Caworods här storma fram utmed Nachairs strand; söderifrån, på väg mot den delade härens svagare hälft. Nachair själv red med sina anfallna män, och förtvivlad blev deras strid medan Nachairs ryttare hjälplöst såg på från den forsande flodens bortersta strand. När älvforsen senare slutligen mattades av låg Nachair samman med nästintill hela sin härstyrka dräpt där i gräset vid vad som senare döptes till Vadforsens slag. I lönndom hade där Caworod svekfull dämt upp med en damm hela Chraenwarich älv, en list som nu lämnade Nachairs här utan herre och mål. Berövade äran och modet red riddarna åter till Nachairs borg, där trätomål uppstod om framlidne Nachairs tron. Nachairs son var ej ännu till åren; blott sju var hans vintrar, däremot hugstort hans mod. Allt medan trätandet fortgick red Caworod kring i det helgade landet och brände och stred, och han nöjde sig ej med Chraenwarichs dal, hela provinsen ville hans maktgalna samvete äga; och helt utan välordnat motstånd så störtade Drakhedens borgar och män för hans bågar och svärd, ett efter ett efter ett efter ett. När trätan i Nachairs borg till slut var till ända låg hela det ljuvliga Tokon i brand, och Caworod Hertig var herre i hövdingastaden.

Nachairs trogna lät då skicka hem sina mannar och böjde för hertigen nackar och knän, de ville alls inte ens för rättvisans sak stå fast och slåss till sin död. För detta straffades männen av Lorach; de dog som skröpliga tamsvin i sjuksängens famn allihop. Och så skedde Caworods vilja runt om i Drakhedens land, han var nu deras hövding och ve den som vägrade erkänna detta med skallande röst på hedar och torg; ej förr eller efter har hertig i Tokon bestraffat så många för olydnadsbrott. Ärbara män blev piskade blåa för ringheters sak, dygdiga kvinnor som vägrade buga för Caworod Bödeln blev sända som trälar till sydliga sabriska hov, rediga tokonska gossar som vågade samlas mot hertigens utländska knektar blev dräpta som boskap i raunernas land. Hederns försvarare rensades bort, ärans apostlar sändes till slakt, stolthetens krigare väpnades av och tvingades ner, och Nachairs fränder sågs aldrig mer till.

Åren av skräck och ljuset av hopp

I tolv långa somrar och tolv kalla vintrar så tvingades drakarnas folk härda ut och svälja sin skam och bita ihop, de kuvades grymt och plågades svårt av skatter och tuktan och smärta och mord, ety Ubheanaidhs folk inte ens under kval såsom dem kryper söder till sabriers åkrar och tigger om hjälp. I tolv långa år bet så kämparna samman och väntade tappert på lidandets slut; Caworods inhyrda utländska härar från sydliga länder blev lata och veka av stridslösa vintrar som bödlar och fogdar, och Caworod själv blev större och större om midjan i rasande takt. När så åren var slut kunde alls ingen tro att denne vallko till man var en kämpe av Ubheanaidhs stammar. Och så, på dagen ett jämnt dussin år sedan Caworods nesliga dåd under Vadforsens slag, så syntes en man på Caworods vanliga grisiga gästabudsfest som alls inte var som tyrannernas feta och klemiga skara där de låg och frossade djuriskt i pölar av rusdryck och flott. Denne tokonske man var en rakryggad yngling vars blick för de frossande svinen var fylld av förakt och av hat. Hans kläder var enkla och hans skepnad var mager och blek, men hans anletes drag var skarpa och stolta och ögonen isande blå. I hans hand fanns ett silverne svärd som pekade rakt mot de kladdiga gluparnas vidriga hop, och snart när hans kväljningar börjat att lätta begynte han tala med ursinnig röst: ”Vem av er kryp är Caworod Slaktaren, Caworod Bödeln och Caworod Kräk? Vem av er svin är det as som har plågat mitt folk och mitt land under tolv långa år?” ”Vem är då du att höja så osanna ord mot min herre och hertig?” Hördes med oro ur frossarnas hop. ”Jag är Nachairs ättling och Ubheanaidhs trogne, Chuleas Hämnaren kallar man mig. Jag har levt i exil för att kämpa emot dig och tärna dig, äckliga fläskberg, i pyttesmå kuber, i tolv långa år har jag levt bortom hedarnas slut som en gäst ibland sydliga vildar och tränat min arm och mitt svärd och väntat på hämnd, och nu har jag kommit till slut för att kräva min rätt. Stå upp, du slemmiga snigel, försvara dig snabbt, och smaka därefter med hjärtat det svärd som har tillhört min far!” Han slängde ett skramlande vapen på golvet vid männen och tog ett steg bak för att börja sin strid, men ingen stod upp och allting var tyst, de sju mössen bland maten låg stilla och skräckslaget tyst, ty Caworod Fete var alls ingen man, nej endast en lort. Chuleas stolt hade svurit en ed att hämnas sin fader med yttersta heder och att alls aldrig vika från rättvisans gyllene väg, så utan att veta vem av de vettskrämda män som låg stumma kring svärdet som var den han sökte blev alls ingen rättvisa skipad. I etthundra tysta sekunder var tronsalen stilla och ekande tyst, sedan lämnade Chuleas salen och sprang därifrån då han visste att hjälp till de modlösa frossarna snart skulle komma. När han tagit sig långt bortom hörhåll skrek Caworod gällt: ”Och kom inte tillbaka, du spenslige lort, du har inga vänner och makten är min! Jag ska krossa din kryplika skepnad till smuts på min stålskodda fot och din far som du huldar så ömt ska jag lysa i bann från vår drakherres himmel!” Så skrattade Caworod Fege med självsäker röst, men den plirande blicken försökte förgäves få stöd runt omkring sig, hans skrattsalvor ekade länge och själva i festsalens rymd.

Konungens återkomst

Under de dagar som följde spreds ryktet om Nachairs ättling så snabbt som en löpeld kring över hela det heliga landet; ett spirande, glödande ljus utav hopp kom till folket. Viskningar hördes på gator och torg, leenden syntes i stugor och slott, berättelser spreds om hur Chuleas Nachairs son skulle skrida till verket och när. Ryktena kom och ryktena gick, ty blott endast Ubheanaidh visste var Hämnaren fanns och vad som hämnden först skulle drabba. Caworod Haren rustade hetsigt och våldsamt till krig och hans onda spioner spreds ut överallt, han kallade till sig varendaste hövding och krävde av klanerna eder om trohet och eder om feghet, han krävde att ingen utav dem ens skulle tänka på uppror, ära och heder. Sju av de trettonde härskarna kom till hans möte och tre utav dem svor vad han krävde, de övriga fyra vägrade blankt. Caworod Bödeln högg av deras halsar och sa till de trognaste tre att ta sina män till hans här för att kämpa mot resten, och tvang dem att lyda, bundna utav sina eder. En månad därefter var Chuleas gömställe ännu fördolt till allas förvåning, och tiondet kämpande klaner stod utan sin självklare kung. Caworods här var rustad och färdig och tågade norr för att strida mot upprorets här, men utan sin kung fick Ubheanaidhs män dra bakåt mot väster och bergen, lämnande efter sig borg efter borg som föll i fiendens händer, ty inget av fästena rymde dem alla. Caworods utländska knektar rövade, stal, brände och våldtog som straff för att upproret startats och fortgick, och Caworod själv var full som ett ägg av rädsla för Chuleas vrede; han kände inom sig att hämnden var nära. En vecka därefter när frihetens mannar var flyktade ända till västbergens gräns var läget förtvivlat. Maten var äten och modet var uselt; snart var man hemma hos trollen och Caworods här ryckte fram som en löpeld. Snart skulle härarna mötas, de visste de alla, men utan en konung för frihetens män skulle drabbningen stånda på Caworods villkor. Klanerna tio beslöt då i samråd ta strid där man stod, i dalen man backat sig in i, och alla de tappra av Ubheanaidhs folk bet ihop och gjorde sig klara. Så vid gryningen efter sågs Caworods här över hedarna tåga; man såg deras skaror dra skoningslöst fram och bränna vart hus som de såg. Åter slöt upprorets hövdingar tio sig samman, befallde om ställning för strid upp mot Materwangs sluttning, ty heden som fienden kom längs var Materwangmoor, den evighetsblodiga slätten. När samtliga kämpar var redo för strid där uppe i backen väntade man på den nalkande hären, oroligt, spänt och i tystnad. Så skickades ut från Caworods här en ensam gestalt med förhandlarens flagga, och fastän man ej var beredd att förhandla med Slaktaren om något alls lät man vänta på mannen, och allt var så tyst att man hörde i luften det lugnande suset av vinden i gräset. När hövdingar tio steg fram för att möta den ridande mannen med misstänksamhet fick de se där i sadeln en otrolig syn; mannen med Caworods fana var Chuleas Nachairs son!

Stumma av häpnad besåg de hans skritt ända fram tills han haltade hästen, då när han var just intill blev det fart och de drog med förbannelser fram sina svärd och började utslunga fasliga eder mot ynglingen, vita av hat och av harm, när Chuleas Listige då tog till orda med stränghet som frös dem i stegen: ”Vilka är ni att hota en man som kommer i fred? Vet ni alls ingen hut att förhasta er så, ni ärbara män av Ubheanaidh folk?” ”Chuleas Nachairs son”, skrek en av de tio med sin röst full av kokande hat, ”För vad har du svikit oss så, för vad har du sålt din ynkliga själ till Caworod Bödeln?” Men Chuleas sa utan hot i sin röst: ”Du förhastar dig åter, min frände och vän, jag har än inte sålt något alls till Caworod Dumme, fastän mitt yttersta mål är just hans strykfula huvud som lön för hans nesliga dåd. Om du vågar kalla mig svekfull har du rätt blott då jag kräver betalningen utan försäljning.” De tionde sänkte då svärden och sa med förundran i rösten: ”Men vad gör du då med Caworods fana i handen, och varför befann du dig mitt uti fiendens här?” Med ett glimmande smil som av räven i lyan sa Chuleas då: ”Fiendens här är den utmärkta platsen att se vad fienden gör från, och fiendens här är den utmärkta platsen att se vad fienden ser från, och fiendens här är den utmärkta platsen att se vad fienden vet från. Vad Caworods fana beträffar var tanken att bränna den högt upp där alla kan se det, både från fiendens här och från vår. Efter det är dags att hålla ett rådslag och dryfta taktik, tycker jag, och sen ska jag noggrant förtälja vad fienden ser och vad fienden hör och vad fienden vet.” Sen gick han längs jublande rader av Nachairs trogna upp på ett röse av sten och lät Caworods fana förtäras av elden och askan, tills inget var kvar. Så satte han på sig en krona av glittrande guld, en juvelbesatt skiva med magiska runor längs kanten som tydligt förmälde för tvivlarnas skara att här fanns den hertig som snart skulle styra i Ubheanaidhs land.

Striden mot fi och Caworods öde

Så började slaget vid Materwangmoor, minst den trettonde drabbningen där uppå krigets förbannade slätt. Återigen hade krigsgudens trogna en svagare här än Caworod Onde som till sina styrkor nu räknade tusentals fattiga sabrier, upprustat drägg, horder av oärligt avskum och ditresta skurkar förutom de trehundra svagsinta klansmän han samlat. Till Chuleas här svor sig Farchúins klan och Lanfair Bärsärkens klan, Wandachars klan, Echworias klan och Áliwor Dristiges klan, samt de övriga sanna tokonernas kämpar. Sammanlagt var de kring ett tusen man, men stolta för hela sitt folk och även den fegaste bland dem långt tapprare än alla i Caworods här tillsammans. I fiendens läger var Caworod galen av ilska; man hade nu fattat var Chuleas var och vadan fanan var bränd. Han beordrade genast sin härstyrka framåt mot dalen, och stormande, tjutande, vädrande seger i förskott sprang så hans mannar mot dalen där Nachairs trogna nu tagit posto. Då såg man från Chuleas härförarkrona ett skinande ljus så starkt att varendaste man kunde se det och Caworods hjärta blev ännu mer harigt och mörkt och förtvivlat. I motsats till vad som förväntas av varje tokonernas härförarman blev han kvar vid sin inhyrda livgardesstyrka, långt bakom slagfältets yttersta rand och gömde sig fegt bakom sköldar och sten, allt för att slippa beskåda kung Chuleas lysande krona. Kämparnas våldsamma drabbning begynte utan att Caworod Fege tog på sig sin härförarhjälm, han gav den till Darios Vargtand, en illistig niding från alvernas land, och flydde sen fältet i skriande språng på sitt nyköpta sabriska fullblod.

När fienden sprang upp mot Chuleas post var de djärva och krya, säkra på herrarnas ord om en seger så lätt och så snabb som ett midsommarregn, och när Chuleas såg det så smålog han kallt och gav order om inväntat anfall. Tokonerna lydde och stod där de stod, redo att slåss och kämpa för liv och för död, redo att strida för hela sitt älskade fädernesland. Så sade då Chuleas, liksom för sig själv: ”I Ubheanaidhs namn ska ni straffas, ni avskum som trampar den helgade heden helt utan rätt och respekt.” Och i samma sekund slog sig himmelen upp, från att nyss ha vart vit som en nysnöad äng blev den svart som en sabriers hår och blixtar och hällregn och hagel kom stormande ner på arméerna, starkast mot Caworods män. Chuleas hövdingar ute bland kämparna ropade djärvt att alls inte rädas, ty stormen var sprungen ur Chuleas makt, och de visste förutan ett endaste ord från sin mäktige herre detta: i Chuleas magiska krona fanns kraften att tala till dem över dånet av stormen och utan att fienden alls kunde höra hans rop. Snart hade regnet och haglet blött upp hela berget så våldsamt att strilar blev bäckar och bäckar blev forsar som blev till en flod; en flod som från berget rann ner över Caworods män och sköljde dem med sig och dränkte och slog dem med kraft emot stenar och stup, men när forsandet växte i styrka och snart skulle ta även Chuleas män dog det bort med en flämtning och ersattes raskt av en stormande vind som blåste längs sluttningen nedåt mot fiendens skadade här, och med ännu en osynlig order sa Chuleas till sina mannar att dra sina svärd och storma mot fi, hållna i ryggen av vinden och drivna av Ubheanaidhs kraft.

Mannarna lydde med härskrin av stolthet och kamplust som minst ska ha hörts bort till Calnia stad, och drabbade samman med Caworods modfällda här med raskhet och kraft som en slående örn. Slaget blev våldsamt och många av Ubheanaidhs tappraste kämpar fick stupa däri som ett ärofullt offer för frihetens sak, såväl Lanfair Bärsärk som Farchúin Gamle fick banesår där. Chuleas Tappre stred såsom sederna bjöd vid kämparnas sida, och med skicklighet sen såsom alls ingen sett. I fem fulla glas så stormade striden fram och tillbaks, i styrka var härarna jämna även om Caworods här var den större i manskap. Men vid middagstid såg man då plötsligt en armé utav troll som sprang ut ur dalen från bergen i ryggen på Chuleas här, med gurglande stridsrop storma’ de striden och började slakta och slåss med hat och med ilska så stor att inte ens Chuleas här och Caworods här tillsammans haft någon chans att vinna emot dem. Då såg man igen ifrån Chuleas krona ett bländande ljussken mot himlen där molnen sprack upp liksom nattgammal is för en eka, och odjuren skrek utav fasa och värjde sig fåfängt mot dagsolens sken som bländade ögon och härjade skinn som glödgade brännjärn mot oskyddad hud. Tokonernas härskri var dundrande starkt och som malande bärsärkar slaktades sen alla bestar som vägrade fly från den glödande solstjärnans sken, och i Caworods här gick ett sus av förfäran. Än böljade striden i timmarna tre, innan Chuleas Stolte sin omsjungna klinga Emortuchildonion drev _rakt genom hjärtat på Darios Vargtand, och stolthetens kämpar blev starkare ändå när modet och glöden att kämpa förflydde de otrognas här. Än var de många, men snart var de få, ty Ubheanaidhs mannar de stridde för liv och för land. När så endast av Caworods styrka kring hundra var kvar stod det klart att kung Chuleas segrat, men de som var kvar uti Caworods här var klansmän från svikarnas ätter.

Natten var fallen och stridandet skedde i skenet av facklor, när plötsligt i fiendens här ett bländande ljussken dök upp; och alla som stred utan ljuset i rygg blev bländade helt och Chuleas mannar blev huggna i dussin av osedda svärd, men så blixtrade konungens krona och åter blev natten så svart som en säck i en grop. Plötsligt från himlen mot Chuleas flög en demon, den var hiskeligt röd och lågade starkt av svavel och sot och dess tänder var röda av blod, men Chuleas Starke lät sin rödljusa krona bli bländande vit och locka vidundret till sig, och när det kom fram sken hans mäktiga klinga av kronskenets glans, ett svepande hugg mot odjurets hals lät demonen försvinna till platsen den kom från. Mitt ifrån fiendens här skrek en röst ut sitt hat emot Ubheanaidhs folk, och en ondskefull trollkarl steg upp från dess djup på en sockel av ljus, och ner emot Chuleas slet han fram ut ur nattmörkret monster och svartfolk och oknytt och jättar; odjur från sagan och helvetets rand likaså! Då hördes från Chuleas Ljuse en rungande röst: ”Jag är Chuleas Nachairs son, och hör mig ni klansmän som kämpar för Caworod Svage, han är feg, han är fläskig och springer mot gränsen i skriande språng, se upp, ni är blinda, ni har bländats av fiendens falskliga lagar, slåss nu med oss mot demonernas här som de bröder och landsmän ni är! Kom över tillbaka till ärans och stolthetens män!” Och som en enda man så vände de ångrande Ubheanaidhs barn sina svärd emot monstren och drägget, och som en enda här slogs tokonerna nu, och som en enda hjälte högg Chuleas Konungen magikern ner. Slaget var över och allting var vunnet, och inga förlorare fanns. Mannarna bugade djupt emot Chuleas Kung som nu tagit av sig sin krona och börjat att sida vid sida med läkarnas skara förbinda de skadades sår. De ädla som ännu var kvar utav svikarnas skara kom fram till sin konung och sa med respekt i sin röst: ”Herre Caworod Fege, vad ska vi göra med honom?” Och Chuleas sa: ”Ni ska samla de friska ibland era klaner och rida ifatt. För honom sedan till södern och sabriers land, och döm honom där inför konung och ting.” ”Men konung herr Chuleas”, svarade ädlingen upprörd, ”önskar ni då inte själv döma Caworod Avskum till stupstockens famn?” ”För många har dödats idag här på slätten, vid Materwangs fot. För många har dött för att vidare blodtörst ska tillåtas här. Segern är vunnen och framtiden hägrar, för vad ska vi då önska blod på vår klinga och hämnd om igen? Vi har inte längre nån fiende alls, och nu är det tid att låta de döda få vila i Ubheanaidhs eviga salar till mörkningens dar. Vi ska bränna de fallna och skänka de lästade vila och vård. Jag ger er mitt lov att ta Caworod ner till kung Conleigh den Sjätte och döm honom där som den hertig han var, ty rikskonung Conleigh är kung över Tokon, ja över oss alla. Mig kallar du kung, men det enda jag är är krigare, stark i min arm, trogen min drake och listig som få. Jag är Nachairs son, och välsignad med vänskap till Daechon Gwalochair, den okände man vars krona jag bär och som ensam har visdom att likna vid Ubheanaidhs egen. Nej, Caworods öde är reglat och låst, och mitt är alls inte att bli eran kung. Tokonernas konung skall väljas på sedvanligt vis i hövdingars råd, och det enda jag önskar mig själv är bistånd att uppföra åter min nedbrända fädernesborg här i bergen. Freden har sänkt sig och ej ska den störas, vi har segrat idag och Draken är med oss. Vandra i frid.”