Hemdal Sköldörn
En mycket storvuxen krigare från Dal, Drunok. Ledare för legoknektskompaniet Drunoks Örnar.
Självbiografi[redigera]
Mitt namn är Hemdal Lovros, eller så hette jag under min barndomstid. Jag växte upp tillsammans med min mor, far och syster på en liten gård i norra Drunok. Vi levde fridfullt tillsammans, men de andra byborna såg på oss med vredgade ansiktsuttryck. Vi var, som dem ansåg, inte välkomna att leva på samma jord som dem. Vi var alla utfrysta från byn, men det stärkte bara vårt band emellan varandra. En dag, då jag endast var 10 somrar gammal kom legoknektar och hämtade min far. Min mor befallde männen att berätta vad min far var dömd för. "13 mord" Svarade legoknektarna med kalla stämmor. Min mor stod där, som frusen till is, och kunde endast titta då de släpade iväg min far till vagnen. Min mor, jag och min syster gav oss efter min far. Dagen efter legoknektarna släpat iväg honom satt vi på vår egen kärra, men alla våra nödvändiga tillhörigheter packade, och begav oss av emot Drunoks huvudstad. De tog oss fyra dagar och fem nätter innan vi anlände till staden. Min mor tog snabbt reda på att den dömde, som i staden gick under namnet "Halvhuggna Edorf", skulle hängas två glas efter gryningen. Vi skred fram genom staden och anlände till platsen där han skulle få ta sitt straff. Vi väntade, och väntade och väntade. Jag vaknade upp av att hela torget var i tumult. Solen lös stark i mina ögon, men när jag väl fått grepp om situationen såg jag hela min familj stå uppe på plattformen, med snaror kring halsen. Jag skrek förtvivlat, men då jag sträckte ut min hand, i hopp om att rädda dem, föll de och publiken jublade. Jag grät och grät. Utan hem, utan familj, jag var alldeles ensam i en stad fylld med främlingar. Jag strök runt i staden i tre dagar, oförmögen att göra någonting. Tillslut gav min kropp vika och jag föll ihop i en drömlös sömn.
När jag vaknade upp befann jag mig i ett mycket underligt hus. Överallt låg det dödsskallar, kort, fjädrar, ben, speglar och annat sådant mystiskt. Det var då jag träffade på Elarin, min enda beskyddare men också min värsta fiende. Hon var en kvinna runt medelåldern då, inte vidare vacker, men mycket klok och kunnig. Hon tog mig in under hennes vinge, emot att jag gjorde som jag blev tillsagd. De första fem åren har jag knappt något minne av, jag strök runt hennes hus, hängde upp kundernas kappor, hälsade, städade, matade grisen Herman. Men så plötsligt en dag vaknade jag upp ur dimman då en stor, reslig man klev in i Elarins häxkula. Han introducerade sig själv som Morgh, son av Mirkh. Jag har alltid själv varit storväxt utav mig, men denne man, han var så stor så han fick vika sig dubbelt för att kunna gå i ett vanligt hus. Vid sin sida bar han ett gigantiskt svärd och för att skyla honom bar han endast ett enkelt höftskynke. Efter att han haft sitt besök hos Elarin tog jag mod och frågade honom, hur han blev en så stor krigare. Det han svarade mig kommer jag aldrig glömma: "Stirra din fiende i ögonen, vik aldrig av den väg du går. Visa vördnad för dina nära och en dag skall du bli en lika mäktigt krigare som jag själv är". Med dessa ord sagda rättade han till huvudet, som han hade lutat mot sin högra axel, och klev ut ur huset.
Jag började jobba mer flitigt nu, med nytt hopp om en ljusare framtid. Då jag fyllt 19 vintrar gammal hade jag blivit en man. Jag reste mig högre än de flesta män, hade en styrka att mäta med en oxe och viljan som en dvärg. Jag hade för en vinter tillbaka börjat jobba som dörrvakt i en av stadens sämre dryckeshus, "Den Kronhornte misslan". Namnets grymhet var som silkesvantar gentemot dess ägares ondska. Hans namn var Hunde, jag glömmer aldrig den mannen. Hans anställda behandla han sämre än djur. Alla höll han i ett koppel av hopp, som han, då han inte såg någon nytta med personen, högg av likt en dålig lem. En av de anställda, hon som jag inte mycket senare skulle äkta, var dessvärre hans dotter. Vi var båda djupt förälskade. Han visste om detta och använde det lömskt för att hålla oss båda i schack. En dag mörk vinternatt, höjde han sin hand en för många gånger. Ett band legoknektar hade slagit sig ner vid ett bord närliggande disken. De talade ljudligt och högt, de andra gästerna verkade vara irriterade av detta. Jag hade just klivit innanför dörren för att ge dem en varning, det var då jag såg hur Hunde slog min kärlek. Om och om slog han henne, det var då en eld tändes i mig, en eld som jag trodde var släckt för länge sen. Likt en besatt grep jag tag om Hundes högra hand och med endast en hand vred om. Ljudet av knäckt ben ekade i det lilla dryckeshuset. Innan någon hunnit förstå vad som hänt tog jag tag i hand friska arm, och även den vred jag om till dess att den lämnade sitt fäste. Det var först nu Hunde förstod att det var smärta han kände, och med ett högljutt skri föll han ner på knä, bönandes. Som sagt var jag besatt, jag kunde inte förstå vad han ville mig, så jag tog tag under hans haka och lyfte hans väldiga hydda med båda mina armar. När han hängde där, kippande efter luft vidgades mina ögon, likt ett rovdjur förstod jag att detta var den sista stöten för att mitt byte skulle falla. Jag lösgjorde min högra arm, tog sats, och grävde den djupt i hans hals, en smäll som fick ljusen att fladdra av rädsla. Han dog omedelbart. En av männen tog tag i min axel och drog upp mig, jag hade då beslutat mig för att ta mitt straff, hur grymt det än var. Med en lugn ton tog mannen till orda: "En stark arm som ni skulle inte möjligtvis vara intresserad av ett karriärsbyte?". Mannen, en tanig spoling på endast 21 somrar då, log stort och tittade med sina pojkaktiga ögon slugt emot mig.
Han har kommit att förbli en vän för livet, Räven Jalk. Med en uppgradering av lön och bättre arbetstider kunde jag och min älskade äkta oss och flytta till en liten by vid namn "Kjulleby". Vi var unga och lyckliga, och trots allt mitt farliga yrke visade min älskade stort förtroende emot mig. Jag kom då Jalk kallade på mig och såg till att ingen av våra kamrater eller någon oskyldig kom till skada. Detta gav mig ett öknamn som fortfarande är tätt förknippat för mig, nämligen "Sköldörn", "Hemdal Sköldörn". Mitt egentliga namn är Hemdal Lovros, men alla utom min fru känner mig som mitt öknamn. Jag frågade en varm sommardag Jalk vad namnet egentligen betydde. Han tittade då förvånat på mig, som det skulle vara en självklarhet vad det betydde och sedan förtäljde han mig följande: "Det finns en fågel som heter Sköldörn. Det är en stor fågel som härskar över skyn här i Drunok, ändock har många inte sett den. Det är nämligen så att den lever endast för att skydda. Den ser till att dess familj kan överleva och den själv, men utöver det så flyger den högt upp i skyn, spanande efter illdåd. Om något djur skulle befinna sig i fara dyker den omedelbart ner och skyddar denne. Ingen har kunnat säga varför den beter sig så, själv tycker jag det är korkat." Han gav mig sedan ett pojkaktigt leende och gick iväg.
När jag fyllde 33 vintrar gammal fick jag ett brev från Elarin, där död, brådska och ondska var det enda innehållet. Jag kysste min fru adjö och begav mig omedelbart emot hennes bostad, i Drunoks hjärta. Efter tre dagars hård ritt anlände jag till hennes häxkula. När jag klev in kände jag den unkna stanken av ruttet. Hela golvet var täckt med ett tjock lager damm, likaså möblerna och hennes siarredskap. Jag hann inte leta länge innan jag fann henne, flämtande och alldeles dyblöt på sin säng. Hon försökte rosslande säga något till mig, men det var ohörbart på detta avståndet. Jag satte mig på knä vid hennes säng och lutade mitt ena öra emot hennes mun. "Låta mig spå dig en sista gång, sparv". Jag hjälpte så hon kunde sitta i sängen, hämtade de redskapen hon bad om och lät henne utföra spådomen. Jag har alltid haft stor respekt för henne och även hennes kunskap inom det övernaturliga. Då riten började komma till sitt slut spärrade hon upp ögonen. Hon stirrade på mig länge och väl, innan hon viskade i mitt öra: "En stor skugga jagar dig, en från ditt förflutna. Sådan far sådan son är ett vanligt ordspråk, men i detta fall är det sant. Ditt timglas sand börjar ta slut. Jag ger dig åtta vintrar till, efter det kommer du vara ett med mörkret och din själ inte längre din egen. Visa aktning till dina nära och kära, om du har någon att säga farväl till bör du göra det så snarast som möjligt, innan mörkret har sköljt över dig". Med de orden sagda tog hon ett sista andetag, och sedan föll hon in i den eviga sömnen. Jag tog ett sista farväl till henne, och begav mig sedan med tungt hjärta hemåt. Tiden det tog att återvända hem kändes som en evighet, vad betydde den dunkla profetian Elarin givit mig? Vad ska jag säga till min fru, som väntar ivrigt på min hemkomst?
Jag kom hem vid nattetid. Min älskade hade nog precis lagt sig, för hon vaknade så fort jag tog första steget in i den lilla stugan. "Jag ger mig av. Jalk har ordnat mig i ett jobb som tar mig hela vägen till Jargien. Jag vet inte när jag kommer hem...". Med de orden sagda rusade jag ut ur huset, flög upp på hästen och i galopp lämnade jag min fru. "Håll ett öppet öga mot horisonten", det var de sista orden jag gav henne innan jag lämnade henne ensam i mörkret.
