Masibutros den Lögnaktige
Dårarnas inofficielle ledare och överstepräst är den korpulente Masibutros den Lögnaktige, eller Mångasanningar som han själv föredrar att kalla sig. De flesta normala människor som träffat honom är överens om att han antingen är skvatt galen eller mycket smart, men sanningen ligger antagligen någonstans mittemellan. Han är liten, fet och orakad. Håret är långt och stripigt, blicken i de små grisögonen är beräknande och slug, och han sprider en stank som få av de andra dårarna kan matcha. Han är klädd i en sliten gammal narrkåpa, en lappad mantel i alla tänkbara färger och en sliten gammal pälsmössa med påsydda bjällror. Han brukar vandra runt ibland dårarna med ett gammalt stinkande hundben i ena handen och förkunna Rotrax vilja, som varierar kraftig ifrån dag till dag. Inte sällan är han kraftig berusad och då drar han sig tillbaka till sin tronsal för att sova ruset av sig. Han har ett eget litet harem bestående av allt ifrån gamla gummor till vackra unga flickor. Masibutros har även ett flertal barn som är spridda över staden. Oftast arbetar de som tiggare och tjuvar åt honom.
Masibutros är mycket slipad och en mästerlig ordvrängare. Ännu har ingen lyckats besegra honom i en verbal duell. Han är även en mytoman av stora mått och pyntar gärna på sanningen, även när det egentligen inte behövs. Det är mycket svårt för en normal människa att veta om han talar sanning eller ej. Han dock inte fullt så galen som han ger sken av. Mycket av hans galenskap är bara spel. Han är synnerligen svag för smicker, ju osannolikare och mer udda desto bättre.
Masibutros bakgrund är höljd i skuggor. Vissa säger att han är en mäktig trollkarl som misslyckats med en mäktig formel, andra säger att han är en oäkta kungason, åter andra säger att han inte ens kommer ifrån den här världen. Själv brukar han påstå att han är son till Belk och en sjöjungfru och att månen, den jättestora mögelosten, är hans farfar. Han har vistats ibland dårarna så länge någon kan minnas.
Det är sällan som någon hotar honom men skulle det vilja sig riktigt illa så tvekar han inte att använda de övriga dårarna som sköld. Han vet precis vad han ska göra för att få igång dem, och de betraktar honom närmast som en gud och skulle offra sina liv för hans skull. Han tvekar inte att använda sig av sitt gamla hundben eller sin "magiska stövelstrypare" som han själv kallar den. Han hävdar mycket bestämt att det är en magisk gåva ifrån Rotrax själv. En och annan förgiftad dolk har han också gömt ibland sina trasiga paltor.[1]
