Vapensmide

Järn och stål

Det är skillnad på järn och stål. För att reda ut begreppen något så är det på sin plats att titta på skillnaderna i materialen och tillverkningsprocessen.

Järnmalm är alltid det man utgår från. Järnmalm grävs upp ur gruvor, men kan även skrapas upp som myrmalm. I båda fallen är en roströd eller blågrå stenart som lätt färgar av sig. För att göra om järnmalm till användbart järn måste man göra om malmen till järn genom att hetta upp det tillsammans med kol. Har man en tillräckligt het ugn så får man en klump längst ner i ugnen som består av rent gjutjärn som kan gjutas. Gjutjärn kan lätt smältas ner och gjutas om. Det kan dock inte smidas och det är sprött och skört.

Om man inte har en tillräckligt het ugn, det vill säga en smältugn, så får man en smälta som består av järn och slagg. Om man hettar upp detta och bankar och slår på det så slås alla föroreningar ut och man får smidesjärn. Smidesjärn är fantastiskt rent och segt. Normalt formar man smidesjärn till tenar, något vagt tackliknande för framtida bearbetning. Smidesjärn kan inte gjutas med normal Mundansk teknik eftersom det är för rent och därför inte smälter i en medeltida ugn. Däremot är smidesjärn väldigt segt och kan misshandlas nästan hur mycket som helst utan att brista.

Smidesjärn är ingen ny uppfinning. Det har förekommit sedan urminnes tider. Problemet är att det tar tid att skapa smidesjärn. Processen att gå från smidesjärn till smidesstål kräver ännu mer bankande. Man hettar upp smidesjärnet i en ässja tillsammans med kol, och arbetar in kolet med en hammare mot ett städ, samtidigt som man formar föremålet man vill skapa. På så sätt går man från smidesjärn till smidesstål., men kan även skrapas upp som myrmalm. I båda fallen är en roströd eller blågrå stenart som lätt färgar av sig. För att göra om järnmalm till användbart järn måste man göra om malmen till järn genom att hetta upp det tillsammans med kol. Har man en tillräckligt het ugn så får man en klump längst ner i ugnen som består av rent gjutjärn som kan gjutas. Gjutjärn kan lätt smältas ner och gjutas om. Det kan dock inte smidas och det är sprött och skört.

Om man inte har en tillräckligt het ugn, det vill säga en smältugn, så får man en smälta som består av järn och slagg. Om man hettar upp detta och bankar och slår på det så slås alla föroreningar ut och man får smidesjärn. Smidesjärn är fantastiskt rent och segt. Normalt formar man smidesjärn till tenar, något vagt tackliknande för framtida bearbetning. Smidesjärn kan inte gjutas med normal Mundansk teknik eftersom det är för rent och därför inte smälter i en medeltida ugn. Däremot är smidesjärn väldigt segt och kan misshandlas nästan hur mycket som helst utan att brista.

Smidesjärn är ingen ny uppfinning. Det har förekommit sedan urminnes tider. Problemet är att det tar tid att skapa smidesjärn. Processen att gå från smidesjärn till smidesstål kräver ännu mer bankande. Man hettar upp smidesjärnet i en ässja tillsammans med kol, och arbetar in kolet med en hammare mot ett städ, samtidigt som man formar föremålet man vill skapa. På så sätt går man från smidesjärn till smidesstål.

Smidesstål är härdbart och hårt, medan smidesjärn är segt men formbart. Dessa egenskaper kan kombineras på olika sätt. När man smider svärd så arbetar man med ytskiktet på en klinga så att den blir av hårt smidesstål, medan kärnan inte får så mycket kol och därmed fortsätter att vara smidesjärn.

För att skapa ett kilo smidesjärn så krävs mellan 10 och 20 kilo järnmalm och 40 kilo kol. Det har då gått närmare en månads tid för kolaren att framställa kolet och ungefär en vecka att framställa smidesjärnet.

Smida svärd (och andra vapen)

När man smider ett svärd (eller i princip vilket annat eggat vapen som helst) så utgår man från smidesjärn. Man hettar upp svärdsämnet tillsammans med kol och arbetar in det med en hammare med upprepade slag. Detta resulterar i smidesstål som är härdbart och hårt. Samtidigt ger man vapnet dess form.

Det finns lite olika tekniker som kan användas för att ge bättre material och därmed ett bättre vapen. En av dem är att välla järnet, vilket går ut på att man viker järnet upprepade gånger. På så sätt får man ett jämnare järn med mindre mängd föroreningar som är lättare att arbeta med och kan ge bättre resultat. Hur man väller varierar från kultur till kultur: människor och tiraker väller oftast järnet först och arbetar in kolet först när man formger vapnet. Alver arbetar in kol under vällningen så att man får stål direkt. Dessa använder sedan flera sorters stål för klingans olika delar, varefter de olika ståltyperna arbetas samman och formges. I båda fallen får man något som kallas ”damaskering” eller ett svagt mönster av linjer i klingan som påminner om ådringen i trä. En bra klinga har ofta en tydlig damaskering, men det är inte nödvändigt. Klingor kan fortfarande vara bra även om de saknar damaskering.

Efter en grov formgivning under smidet går man över till en finare formgivning i efterhand, där man arbetar med filar för att få fram en bra form på klingan. Man är fortfarande inte allt för petig med formen i det här läget, utan man vill bara ha fram svärdets form, inte detaljerna eller skärpan. Dessa kommer efter härdningen, och då inte hos smeden. Mer om det senare, dock.

Efter att formen är klar så är det dags att härda klingan. Genom att hetta upp stålet och sedan kyla av det snabbt i vatten eller olja kan man ge stålet olika egenskaper. En snabb avkylning ger ett hårt och sprött stål, och en långsam avkylning ger ett segt och tåligt stål. Även denna process skiljer sig från kultur till kultur. Människor, tiraker, dvärgar och de flesta alver kyler i princip bara av ytterlagret så att svärdet blir hårt i ytterlagret, medan kärnan får svalna långsammare och blir seg. Léaram använder en annan teknik, så kallad differentierad härdning, där man täcker delar av klingan med en pasta som hindrar de delarna att kylas av snabbt. Detta gör att en léaram-klinga kan ha en hård och skarp egg men en seg och tålig bas, medan andra klingor har en hård och skarp yta och en seg kärna.

Det sista man gör är att man anlöper klingan, det vill säga att man hettar upp klingan en aning och låter den svalna för att få bort spänningar i härdningen som annars kunde splittra klingan när den används i strid.

Nu är vi klara med själva smidet och det är dags att lämna över den till svärdsfejaren. För att komma så här långt så krävs lite drygt ett kilo smidesjärn och ytterligare mellan 40 och 60 kilo kol, utöver det som krävdes för att skapa smidesjärnet. Tiden för tillverkning skiljer inte så mycket mellan de olika raserna. Ju mer jobb man lägger ner desto längre tid tar det. Ju mer industrialiserad man är desto kortare tid tar det. Alver är de som tar längst tid på sig – de gör oftast svärden ett åt gången, så det kan ta två och en halv vecka per svärd. Dvärgar och tiraker tar kortast tid på sig. Båda tar ungefär en vecka på sig, men dvärgar arbetar med buntar om femtio svärd med vattendrivna hammare och bälgar, medan tiraker arbetar med högst buntar om fem med enbart muskelkraft. Människor har inte industrin för att arbeta så effektivt som dvärgar och ändå ha så hög kvalitet, men vill ha högre kvalitet än tiraker. De brukar i allmänhet ta en till två veckor på sig med buntar om tio till femton vapen.

Som tur är arbetar faktiskt de flesta smeder enligt löpandeband-principen. Normalt sett arbetar svärdssmeden dock inte med en klinga, utan med ett dussin samtidigt. När han bankar på en klinga så hettas de andra upp i ässjan. Man arbetar heller inte ensam, utan med ett halvdussin lärlingar och gesäller som bankar och väller svärdsämnet.

Vapenfejaren

När smeden är klar med klingan så sätter han sin stämpel på den. Därefter lämnar han över den till nästa steg i kedjan: vapenfejaren.

Det är huvudsakligen från vapenfejare som man skaffar sina vapen, oavsett om man är en simpel äventyrare eller en adelsherre som vill utrusta sin armé. Undantaget är alver och tiraker, där smeden tillverkar vapnet själv hela vägen från smidesjärn till färdigt svärd. Även dvärgar har särskilda hantverkare som sköter slutmontering och formgivning av vapen.

Vapenfejaren köper klingor i bulk av flera vapensmeder i samma område. Ofta har han ett avtal med gillet i området som säger att svärdssmeder inte får sälja sina klingor till andra än några specifika vapenfejare.

Han slipar och formger klingan och monterar den med fäste, knapp och parerstång. Detta arbete tar ungefär en dag per klinga och hantverkare. Någon lärling eller gesäll får sedan göra en skida till svärdet. Resultatet är det färdiga svärdet.

En svärdsfejare lämnar över själva grovarbetet till sina lärlingar och gesäller och gör detaljarbetet och finputsen själv. Hos människor (och alver) så är det oftast smeden som får äran av ett bra vapen, men hos dvärgar så är det huvudsakligen vapenfejaren.

Andra vapen

Det pratas en hel del om smide i artikeln. Det beror på att majoriteten av vapnen i Mundana är stålvapen. Det finns några notervärda undantag hos vapen som tillverkas av andra material (pilbågar, trästavar etc). De flesta vapen kombinerar även flera material. En spjutspets kräver till exempel ett skaft för att fungera ordentligt. Detta sammanställande faller dock in under vapenfejarens arbete.

Det går dock oftast fort att arbeta i andra material. Har trä väl förberetts och huden garvats till läder så tar det kanske en halvtimme till en halv dag att göra en ordentlig pilbåge, även en sabrisk långbåge. Dock kan materialen kräva lång förberedelsetid. Värst är alverna, som kan låta serineträ ligga på tork i ett halvsekel innan det används till en serinebåge.

Vissa vapen är ganska komplicerade att tillverka, då de utgör helheten av ett antal olika processer och material. Typexemplet är armborstet och hornbågen, som sätts samman av flera komponenter till ett fungerande vapen. De kan kräva arbete i horn, limning, surrning et cetera. En del vapen, som till exempel armborst, kan kräva en del smide. Av den anledningen så är det svårt att ge några riktlinjer för hur lång tid det tar för att tillverka andra vapen. Det går dock aldrig snabbare än det långsammaste materialet plus sammansättningen av de olika komponenterna. En hornbåge behöver limmas, surras, kilas och torkas för att komponenterna ska kunna sammanfogas. Varje bågdel tar ungefär en timme till en dag att tillverka, så det kan alltså aldrig gå fortare än en timme plus tiden för bågen att sammanfogas för att få en färdig hornbåge.

Vapenindustri

Vapen tillverkas i princip på två sätt: industriellt eller hantverksmässigt. Den industriella vapentillverkningen kännetecknas på att olika hantverkare utför olika högst specialiserade sysslor. En hantverkare tillverkar smidesjärn, en annan smider vapnet, en tredje monterar och slipar vapnet, en fjärde tillverkar tråd till ringbrynja, en femte gör ringar av tråden, en sjätte gör brynja av ringarna et cetera. Ofta ligger varje steg i processen längs med en naturlig handelsväg, till exempel en flod. Längst upp ligger gruvor och kolmilor. Därefter kommer bruken där malm förvandlas till smidesjärn. Efter det kommer smeder, och sist kommer vapenfejaren. Om en tillverkningsprocess är uppdelad i flera steg så blir det ofta så att en by specialiserar sig på en del av processen: högst upp ligger tråddragarna, i nästa by arbetar man bara med att tillverka ringar, och i byn därpå sätts ringarna samman till brynjor, och så vidare.

På så sätt kan man spotta ur sig mängder med vapen och rustningar av relativt jämn men aldrig hög kvalitet, i och med att hantverkaren arbetar på flera produkter samtidigt samt låter andra ta hand om delar av tillverkningen.

Industriell vapentillverkning är huvudsakligen koncentrerad till ett fåtal centra runt om i världen, närmare bestämt Asharien, Colonan, Drunok, norra delarna av Jargiska Kejsardömet och Mûhad. Dessa områden spottar ut vapen och rustningar i mängder till alla som vill köpa. Även flera dvärgafästen exporterar färdiga vapen, även om det är vanligare att de exporterar järn. Vissa länder har en egen inhemsk vapentillverkning. Norra delarna av Consaber och delar av Thalamur producerar stora mängder vapen för respektive länder.

Normalt säljs svärd i bulk till en rustande länsherre. De flesta vanliga folk är inte intresserade av vapen, och legoknektar har redan. En och annan ädling kan vara intresserad av att skaffa sig något speciellt, men annars säljs vapen när man rustar upp, antingen på grund av att ens gamla utrustning är trasig eller gammal, eller på grund av att det är krig i antågande och man behöver mer vapen.

Det hantverksmässiga tillverkandet kännetecknas av att en hantverkare gör allt. Hantverksmässig tillverkning producerar inte särskilt många produkter, men däremot kan de vara av enormt hög kvalitet om hantverkaren är skicklig. Det tar ungefär lika lång tid för en hantverksmässig tillverkare att tillverka ett svärd som det tar för en industriell tillverkare. Skillnaden är att den industrielle tillverkaren arbetar på ett halvdussin svärd, medan den hantverksmässige bara arbetar på ett. Dessutom är detta bara den nedre gränsen på tillverkningstiden. Den industrielle har sällan möjlighet att ta längre tid på sig för att göra ett ypperligt hantverk, vilket den hantverksmässige tillverkaren har. Alver använder alltid hantverksmässig tillverkning. Dvärgar och människor gör det ibland och tiraker aldrig.

Marknaden

Det finns alltid ett behov av vapen så fort det finns motsättningar mellan riken. Det är föga troligt att privatpersoner har behov av svärd och vapen för att kunna nära en svärdstillverkningsindustri. Precis som idag så är det huvudsakligen militärmakten som står för det stora behovet av vapen. Precis som idag så är man beredd att rusta sig i fredstid inför behovet i krigstid (”si vis pacem, para bellum” - om du vill fred, förbered krig). Det är den marknaden som en vapentillverkningsindustri är tänkt att tillfredsställa. Vapen som slipper ut på privatmarknaden är förmodligen i minoritet – de flesta vapen ligger undanstoppade i diverse arsenaler.

Eftersom det är inbördeskrig på gång i Soldarn, Jargien funderar på att korståga, Consaber och Thalamur håller på att ryka på varandra igen, och cirefaler muckar gräl med både tiraker från Takalorr och Consaber, så förekommer egentligen inga marknadsmässiga problem. Grälet mellan Thalamur och Consaber enbart sysselsätter med stor sannolikhet varenda svärdssmed, både i Asharien och i Colonan och Consaber, på snudd på heltid.

Enbart Consaber kommer att, om de rustar för fullt, behöva 40 000 (!) svärd eller spjutspetsar, förmodligen dessutom motsvarande mängd harnesk eller hauberker, hjälmar, dolkar, pilspetsar, grytor et cetera. Antag att en smed tar två veckor på sig att göra tio klingor, så talar vi över 150 manår att fullborda denna beställning, borträknat tid för transport, härdning, slipning, montering och uppköp, och detta endast för svärd och spjutspetsar.

Av den anledningen så går vapentillverkare samman i gillen i de olika produktionscentra som finns. I och med att de går samman i gillen och behovet är stort så är det säljarens marknad. Gillena kan ta ungefär vilket pris som helst, utan att någon kan protestera.