Skillnad mellan versioner av "Vazago"

inte långt härifrån, en stad fanns, vackrare än alla andra städer.

Än stadens namn känt är, och av de kunniga Vazago den kallas.

En kung i staden fanns, mäktigare än all världens kungar, och Garon var hans namn.

Vid vart av årsdagarna sedan hans kröning kungen mot de trennes tempel begav sig, som beläget högt över staden var, och där han sedan under en hel natt kom att ligga och i tystnaden till gudarna sina böner mässandes.

Så vart det åter hans på tronen tionde årsdag, och mot templet konungen strövade.

Han de tre hundra och trettiotre trappstegen besteg, till tempelbergets topp, varefter han genom de tunga stenportarna gick.

Han in i templet skred, och i skenet från de fladdrande vaxljusen han knäböjde.

Mässandes de uråldriga bönerna konungen höjde händerna sina mot Aerius och de Väldiga där förseglade.

Det var i stunden den han i ögonvrån sin såg en kvinna, som än skogens blommor vackrare varde, men än havets vågor skönare varde, och som än bergens i snö klädda toppar fagrare varde.

Som fullmånens sken hennes hy vit var, som grottornas djup hennes hår svart var, och bort från konungens minne hon bönen och mässan förde.

Var natt kvinnan konungen till sin säng ledde, och för vart dygn som gick de trennes fängelse med en än rödare glöd lyste.

Stadens liv fortgick dock, men med tidens gång sjukdomar och olyckor kom att till staden styra sin kosa.

Folket svalt och i divor dog. Konungen i sitt sinne befarade att det vart hans synder som fått de trenne att hans stad lämna.

I mörkrets skydd den niohundrade och nittio nionde natten han mot tempelberget gick.

Där hans klättrande tog sin början, och vid midnatt i fullmånens sken han om gudarnas förlåtelse bad.

Gudarna honom svarade, och deras krav inte litet var. De hans älskades liv krävde, och när konungen deras dom hörde, sin sorg han grät ut.

Han mot sitt hem begav sig, och över sin älskades säng kniven höjde. Minuterna gick, och han kunde ej ta sig för att till gudarna sin käresta offra.

Då gudarna konungens i deras ögon feghet såg, de en skur av stenar brinnandes som underjordenseldar kastade mot staden.

Jorden rämnade, och elden från himlen regnade, och när gryningen kom, inget av staden gick att finna.

Konungen och hans älskade båda döda var, och än lever sagan om Vazagos fall i minnet kvar på oss som tid tar oss att minnas den.

Okänd sagoberättare