Skillnad mellan versioner av "Krönikörsvärdet"

1. Under första tidsåldern levde bröder och systrar på platsen [Tira-ukah]. Bror smidde stål och syster utforskade andarnas värld. Mäktiga andar ledde folket tusen år. En syster avundades sina systrar och försökte lära sig högre magi. [Systern] fann hemlig kunskap och band mäktigare andar. [Systern] ville dock ha mer. [Systern] höjde armarna mot [Tira- ukah] för att binda dem. Ön vaknade och såg [folket]. [Tiraukah] vredgades och slängde ond eld mot [folket]. Bröder och systrar flydde elden mot havet. Strömmar ledde eldens offer bort från älskade [Tiraukah]. [Systern] såg sitt verk och flydde gråtandes med sitt folk.

2. Över öde hav och under bleka stjärnor seglade [folket]. En tid färdades [syster] och [bror] tillsammans bort från [Tiraukahs] vrede. [Syster] band andar i båtarnas segel och lugnade nattens hav. [Bror] stod i fören och sökte efter ett nytt hem. Varje dag steg guld- konungen över båten för att falla i dess akter. Två gånger red silverdrottningen ut i strid, endast för att falla för sin makes spjut. Långsamt svepte nattens hav undan [systers] tårar. Inget land kunde [bror] se och varje guld- vändning växte bitterheten sig större. Maten var sedan länge slut och endast andarna närde [folket].

3. En dag orkade [syster] ej mer. Med sin kunskap bad [syster] mäktiga andar om ett nytt hem. [Bror] såg [systers] önskan och vredgades. [Systers] avund hade redan väckt [Tiraukah]. Nu försökte hon åter binda onda krafter. En strid med ord mellan [syster] och [bror] fick båt och hav att gunga. Snart seglade [syster] sin väg och lämnade [bror] och de bröder och systrar som valde att stanna på ensamhetens hav. Vad som [syster] med folk blev av vet varken bror eller syster. De andar som valde att stanna var svaga, sjukliga av [folkets] hunger och törst. [Folket] var döende.

4. En natt kom fjärran vindar med hopp. [Folket] såg en ö långt borta, en ö som kanske skulle kunna bli [folkets] hem. [Bror] styrde mot en vit strand mellan två klippor. Där gick [folket] iland för att bygga sig ett hem. Träd fälldes, frukter plockades, sten bröts och fisk fångades. [Folket] hade funnit nytt hopp. Ön var inte lika vacker som [Tiraukah], men här kunde folket leva lyckliga. Glädjen varade dock inte länge. Från havet reste sig under den tredje natten, när silverdrottningen härskade, en varelse ur havets djup. Den var ohyggligare än guldkonungen själv. [Folket] flydde.

5. [Bror] ledde [folket] bort från [vind- och havskonungen]. Sorgen var tung för [andarnas barn]. Det var svårt att inte gråta under resan, nu när [folket] tvingats fly tvenne gånger. [Bror] såg en stjärna med ett havsblått sken lysa nära havet vid gulkonungens vagga. [Bror] beslöt att [folket] skulle resa dit och se vad andarna ville. På [vind- och havskonungens] ö hade [folket] funnit frukt och fisk så [folket] behövde inte svälta. [Bror] delade på maten så att den skulle räcka länge. När de seglat trettio dagar och trettio nätter låg stjärnan ej längre lågt utan högt.

6. Under stjärnans beskydd fann [folket] en ö av glas. Förundrade studerade de marken, träden och stenarna. Allt var så vackert, men ingenting gick att använda. Högt ovan dem lysta stjärnan med sitt hån. [Folket] var glada att få andas ut, men [bror] litade inte på öns glasgestalter. [Bror] vandrade upp i glasbergen och fann en grotta med lysande stenar. I deras inre såg [bror] främmande folk som kom till ön och långsamt blev till glas. Vid stranden fann [bror] hela [folket], stilla och av glas. [Bror] tog då och hämtade deras lysande sten och krossade den till bitar.

7. [Folket] friades och lämnade ön. Stjärnan såg de aldrig mer. Resan blev till mörker när de seglade in på¨främmande konungars hav. Dimma rullade tung över båten och ingenstans fanns det någon sikt. [Folket] bad till de andar som lämnat dem, men ingen kom till deras hjälp. Så fann de en ensam bror från ett annat folk som seglade i en liten båt. [Ensam] bar på en lykta och hade eld i sin hand. [Ensam] sade sig vara en annan typ av ande och mot [folkets] dyrkan skulle han leda dem mot säkra strömmar. [Bror] gjorde då ett stort offer.

8. [Bror] sade till sin ätt att det var viktigt att [folket] aldrig följde denna typ av ande. Sedan lovade [bror] [Ensam] att själv dyrka [Ensam] om [brors] folk fick fri väg ut ur dimman. Främlingen skrattade som nattens andar men accepterade [brors] bud. [Folket] reste och fann snart en väg ut från mörkret, men [bror] skrattade aldrig mer och fann aldrig mer någon glädje. [Bror] lät andarnas kraft stärka sitt löfte, så att [brors] ätt aldrig skulle påverkas av onda andar. [Bror] blev den förste och siste av sin ätt att dyrka den ensamma främlingen. Än mer olycka drabbade [folket].

9. [Folket] hade inte seglat länge bort från solkonungens grav när [de tre olyckorna] föll över dem. Den första natten anföll ett främmande folk [brors] ätt. Pilar i tusental tvingade [folket] att vika av åt badbord, innan ens ett ord hade talats dem emellan. En mäktig best reste sig då från havets djup. Med tio starka armar tog [Åldrig] tag i båtarna och sänkte dem en efter en. [Bror] lyckades med sitt svärd såra [Åldrig]. Då öppnades havet och en evig mun hotade att svälja hela [folket]. Med stadig hand styrde [bror] genom dess hjärta och ut på andra sidan.

10. Trots alla faror var fortfarande ett halvt tusen av [broderns] ätt vid liv. De andar som först vart svaga och sjukliga hade blivit starkare i takt med folkets resa närmade sig sitt slut. Efter [de tre olyckorna] hade [folket] styrt rakt bort från solkonungens resa. Nu såg de land varje vecka. På öar levde mäktiga andar, men [folket] ville inte störa dem. De fann dock snart land som ännu ingen hade som hem. Här steg [folket] i land. [Bror] ledde uppförandet av en fästning vid [den högsta klippan] och smidde sedan där det svärd där denna krönika står skriven.

Krönikörsvärdet^[1]