Ordo herem Sankti Orthos
Sankt Orthos eremitorden sågs som fanatisk och obskyr redan då den grundades på 1100-talet e.D. Sankt Orthos protesterade mot den dekadens och opportunism han tyckte sig se i kyrkan, och sökte en återgång till religionens andliga, filosofiska kärna. Med sina följeslagare isolerade han sig från världen i avlägsna kloster, där orden ägnade sig åt införskaffandet av lärdom på allehanda vis. Målsättningen var att söka andlig insikt genom intellektuell förkovran, men också att bevara svåråtkomliga skrifter till eftervärlden. Med tiden blev de nästan helt självförsörjande, och har ända sedan dess behållit sin ställning som en av Daakkyrkans mer mytomspunna ordnar.
Dagens Orthoitmunkar tillbringar så gott som hela livet i ordens kloster. Dessa ligger alla mycket avlägset. Det största och äldsta klostret är 'L'arond Ortho' i Krolimbergen, men orden förfogar över ytterligare åtta kloster i världen, från Colostro till öarna norr om Gordrion. Också innanför klostrens murar lever munkarna avskiljt - alla har varsin liten stuga där de tillbringar merparten av sin tid. Böner bes och måltider intas var för sig - särkilda omständigheter undantaget är det enbart vid högmässor och kvällssamtal som munkarna umgås med varandra. De för ett mycket asketiskt leverne där man kontant ignorerar fysiska behov – det själsliga är evigt, medan kroppen dör, och dess lustar och känslor är blott förgängliga, köttsliga begär. Märkligt nog brukar Orthoitmunkar bli väldigt gamla, trots sparsamt med mat och sömn under hela livet.
Tiden ägnas åt studier, meditation och kontemplation, i strävan att uppnå det 'förtätade ögonblick' Ortho talade om. Detta avser en gudabenådad stund av plötslig insikt i hur världen är beskaffad som inte är helt olik vissa trossatser inom Allvetandets brödraskap. När man nått insikten är man fulländad som människa och välkommen i himlen hos Daak, men inte utan att dröja på jorden ytterligare en tid för att dela med sig av sin kunskap och vägleda andra till frälsning. Trots att Orthoitmunkarna bedriver mycket lite utåtriktad verksamhet söker också de hjälpa andra människor – det är blott en fråga om att själv nå insikt först.
Folk i behov av hjälp är alltid välkomna i Orthoiternas kloster, men man tar varken emot gåvor eller bedriver mission. Hur orden egentligen överlever är i mångt och mycket ett mysterium, då ingen kan säga rent ut var den får sina pengar och resurser ifrån. Det ryktas att kejsarna länge varit ytterst frikostiga med bidrag, men vad de kan ha haft för intressen i Orthos eremitorden går bara att spekulera om. Den nuvarande ordensmästaren Tëan av Erbitos har vid ett tillfälle sagt att somliga personer betalar orden för att lagra böcker och andra skrivna verk, och att det som förenar alla dessa verkar vara en märklig oro inför framtiden. Mycket mer än så avslöjade Tëan inte – hemlighetsfull, som så typiskt för hans orden.
Sett mott Daakkyrkans övriga ordnar är Orthoithorden mycket liten, och dess kloster små, med 10-50 munkar i varje. Ibland möter de respekt för sin stora bildning och sitt mycket asketiska leverne, men ofta ses de mest som skumma förvanskare av Ljusbringarens lära. Inkvisitionsriddarna i Arvorns Hammare sägs hysa ett visst intresse för Orthos följeslagare, men också det är bara ett rykte.[1]
