Ordo Diadema vic Terris
"Orden av jordens härlighet", eller "kapuschongorden" som den kallas för det mesta, är en av Daakkyrkans äldsta, men har effektivt behållit sin ställning i marginalen för det acceptabla i hundratals, rentav tusentals, år. De mer ortodoxa ordnarna har länge tittat snett på den, och hela orden har vid tre tillfällen blivit offer för aboratens fördömmande. Men Orden av jordens härlighet sitter säkert – den är så rik, gammal, anrik och respekterad bland många att det skulle krävas något riktigt allvarligt för att dess fiender överhuvudtaget skulle kunna uppnå något.
St. Senmian är ordens skyddshelgon, och var också del av den en gång. Kapuschongbröderna utmärks av sina stora skägg, sandalklädda fötter och enkla, kapuschongförsedda mantlar, men tenderar också att vara något fetlagda. Deras lära är en säregen blandning av påstådda synder och religiös askes. Det säregna i dess idéer är att ett sparsamt, anspråkslöst leverne ingalunda är oförenligt med bekvämlighet. "Välbefinnande till kropp och själ" är ordens valspråk, som de traditionellt sett levt upp till mycket väl. Ordensbröderna ägnar sig i mångt och mycket åt samma arbete som andra ordnar, även om de allra mest fysiskt krävande uppgifterna undviks, men man är frikostigare både med mat, sömn och social samvaro. När andra munkar får sova fem timmar varje natt kan kapuschongbröderna stanna i sängen ytterligare två eller tre, och där andra munkar späker sitt kött och svälter sig lutar man sig tillbaka och äter sig mätta. Orden hävdar envist att deras traditioner är ytterst sunda och helt i linje med Daaks påbud, och också dess mest ortodoxa och bittra fiender finner sig stå utan bra motargument. Orden av jordens härlighet påstår sig ju också vara ortodox, för övrigt.
Verksamheten är mycket utåtriktad. Mer än någon annan orden är man folkets vänner, en orsak för somliga att hårt kritisera kapuschongbrödernas "dåliga inflytande på pöbeln". Man bedriver undervisning och vård av sjuka och skadade, hjälper behövande på alla sätt som tänkas kan och donerar sanslösa mängder pengar till kyrkobyggande, hospital och andra samhällsnyttiga verksamheter. Orden själv är mycket rik, med århundradens samlade donationer och kollektpengar i sina skattkistor, och man drar sig inte för att strö pengar omkring sig. Munkarna själva för, trots att de inte har något emot god mat och gemensam psalmsång vid bordet, ett förhållandevis kostnadsfritt leverne, även om ordens motståndare gärna vill hävda motsatsen.
Framförallt sällar sig Orden av jordens härlighet till världens främsta bryggare, kockar och vinodlare. Amra-klostrets korvar är välkända över hela Jargien, och ordensölen från Erat sägs vara Jargiens bästa. Man var tidigt ute med att brygga kaffe, och har gjort sig ett rykte också i Asharina på det området. Klostret i Athor är känt för sina mosaiker, och har definitivt ställt sig på bilddyrkarnas sida i den pågående religiösa schismen.
Ordo Diadema vic Terris är mycket stor i östra Jargien, men blir alltmer sällsynt ju längre västerut man kommer. Den är mycket impopulär i Tibara och representationen där är ytterst sporadisk. Det är också i mångt och mycket Tibaras förskyllan att orden kommit att stagnera – trots att den borde tilltala unga noviser tas de flesta upp av ordnar som har bättre kontakter med den allra högsta kyrkliga hierarkin. Ett isolerat kloster i Henok är märkligt nog säte för ordensmästaren Denetos IV, som på gamla dar blev paranoid efter många hetsiga meningsskiljaktigheter med folk och under stort rabalder drog norrut för att "avnjuta det friska klimatet och Kamorvikens utsökta laxöring". Men det är en annan historia.[1]
