Alarinn
Mundanas enda erkända alvrike ligger öster om Consaber, mellan Alari-viken och Tokonmassivet. Det utgör också den östra gränsen av det område som normalt kallas för Rhung-Alari.
Innehåll
Historia
Alarinns historia börjar samtidigt som tokons. Tokon dominerade vid den tiden hela området som omfattas av nuvarande Tokon, halvön Urma Bréann och Alarinn men kuvades upprepade gånger av det Coloniska Imperiet. I samband med det Andra stora kriget mellan alver och dvärgar kom en stor kontingent av alver som var emot kriget att sätta upp en koloni i östra Colonan. Dessa ansåg att de inte hade rätt att starta ett nytt krig på grund av att dvärgarna hade kastat Förbannelsen. Tankegångarna om heder var väldigt lika de som tokon hade, varför alver och människor kom riktigt bra överens. De båda folken blandades på mer än ett sätt och stammen léaram, "de hedersamma", kom att bli till. Léaram har många drag gemensamma med tokon, inte bara kulturella utan även fysiska, så förmodligen blandades även blod mellan de båda folken. Léaram är till exempel den enda stam bland alver där männen har skägg.
Hertigdömet Alari
Redan under det Sabriska Frihetskriget var sydöstra Tokon, av alverna kallat Alarinn, på väg att bli avfolkat av människor. Det bodde en hel del Tokon uppe i norr och en del sabriska kolonisatörer utmed kusterna, men landet hade dominerats fullständigt av léaramalverna i årtusenden. De var en del av riket Consaber, men en så pass avlägsen del att det dröjde ända till 300-talet innan man ville inlemma dem i den feodala hierarki som höll på att utvecklas. Fram till 301 S.T hade man i Consaber valt överkung på samma sätt som Tokon gjorde, men i samband med en tronföljdskonflikt gjordes kronan ärftlig, och kungarna på Danbréann blev hertigar med ärftlig titel också de. I Tokon och på Urma Bréann fortsatte man att välja kungar, underställda rikskonungen, ännu något århundrade, men léaramalverna hade aldrig haft något sådant system. De hade bara ett otal klaner och husfurstar utan någon egentlig samordnande kraft, och den ständiga rivaliteten mellan klanerna gjorde att Consabers konung inte kunde kontrollera denna avlägsna del av riket.
År 316, under Conleigh V:s regeringstid, inträffade en stor fejd mellan klanerna Kentai’y och Sunahye. Stridigheter av sällan skådad omfattning utbröt i Alarinns Västland, och med det andra thalaskiska kriget i färskt minne ville Conleigh V säkra freden i sitt rike en gång alla – thalaskerna hämnd var ett tillräckligt stort hot. Sunahye var mottagliga för medling, men Kentai’y lät sig inte bevekas. Då huset Barahin av en olyckshändelse drogs in i konflikten eskalerade det hela ytterligare, och kungens utsända medlare skickades hem vind för våg. Conleigh V seglade då till Alarinn med en stor här, intog Insamaidh och åberopade sin överhöget över landet. Kentai’y besegrades i ett stort slag då de försökte återta Insamaidh, och Sunahye underkuvades omsider. Ett flertal hus i Västlanden anslöt sig nu till den sabriske konungen, och också sydlandsklanerna Nan’sela, Simren och Ailinn erkände Consabers överhöghet. Flera samarbetsvilliga husfurstar gavs förläningar under sabriska grevar, och Conleigh V återtog snabbt kontrollen över Alarinn.
I norr ansåg klanerna Dah’touin och Oísin att Conleigh V förlorat deras tillit genom sitt militära angrepp, och motsatte sig sabriskt styre å det grövsta. Detsamma gjorde husen Irwen, Rudani och Veìsidh bortom bergen, och det dröjde ända till Conner IX:s regeringstid, årtionden senare, innan hertigdömet Alari var helt i sabriska händer. De många tokonbarbarerna i Alarinns nordland hade allt att vinna på att stödja rikskonungen, och en tokonsk kung, Partha siòl Morn, tågade 353 över Níe och föll Dah’touin i ryggen. Nordlandsalverna sökte stöd hos huset Rudani, men klanen Irwens plötsliga underkastelse lämnade vägen söderifrån till Rudanis land öppen, och de sista av de stora alvhusen gav upp. Irwens husfurste Taralin Corothain gavs ett grevskap att förvalta, och somliga léaram skulle aldrig förlåta hans klan.
Léaram fick det egentligen ganska bra under sina sabriska feodalherrar, även om viss bitterhet givetvis rådde. Öppna klanfejder såväl som uppror stävades till en början våldsamt av sabrierna, men det hela lugnade ned sig så småningom, när alverna omsider vande sig vid det mer direkta sabriska styret. Fientligheten mot de tokon som tågat in i nordlanden var djupare rotad, men tokon kunde ta vara på sig själva. Deras fortsatta migration norrut över Níe minskade deras antal i Alari successivt under seklerna, och de heta känslorna svalnade tillslut. Tokon och léaram var fortfarande broderfolk, med starkare band än sabrierna någonsin skulle kunna inse. Morn-klanen förblir dock impopulär bland léaram för oöverskådlig tid – alver har långt minne.
Den sabriska närvaron skapade med tiden en ansenlig sabrisk minoritet i Alari. De flesta hade kommit dit i någon feodalherres tjänst, som pigor, drängar, knektar, pager och annat, och många blev helt enkelt kvar. För de flesta förblev det dock ett kargt och ogästvänligt land, och i många Léarams ögon, som sett händelsekedjans hela gång, blev de sällan något annat än inkräktare.
Olyckligtvis, som det skulle visa sig, blev Alari tidigt ett land att förläna ut till diverse adelsmän som betraktades som mindre önskvärda på hemmaplan. Folk som av någon anledning var obekväma för konungen eller någon hertig gavs helt enkelt Alarinnsk mark att förvalta. Léaramalvernas land var en avlägsen, ogästvänlig oroshärd, vars grevar, baroner och riddare sällan kunde skaffa sig något stort politiskt inflytande i riket. För léaram blev det aldrig en fullt så god lösning – rovriddare och korrumperade baroner var inga vidare bra herrar att tvingas lyda under. Till en början var det aldrig något stort problem, speciellt inte som de viktigaste posterna tidigt hade getts till grevar konungen litade på, men med den jargiska Daakkyrkans slutliga seger i Consaber, år 500, förbjöds såväl magi som Den gamla tron fullständigt, samtidigt som många började betrakta alverna som förbannade av Daak. De alariska feodalherrarna började bedriva en häxjakt på léarams druider. Gamla kultplatser vanhelgades och förstördes, och många druider dödades. Nu hade de opålitliga vasallerna i Alari plötsligt fått en anledning att våldföra sig på lokalbefolkningen, och många tog tillfället i akt utan att tveka.
År 539 stormade kyrkliga inkvisitörer och tempelriddare Alaris heligaste draktempel, i grevskapet Galdaigh. På vägen tillbaka till Insamaidh med många tillfångatagna druider överfölls kyrkomännen i ett bergspass. Bakhållet var mycket väl planerat, och överlevande riddare skingrades mycket snabbt för anstormningen. Anfallarna försvann snabbt upp i högländerna med druiderna, och alla försök från sabriernas sida att finna dem misslyckades. Hämnden på klanen Sunahye, som legat bakom anfallet, lät dock inte vänta på sig. Deras byar brändes och skövlades, boskap dödades och kvinnor våldtogs. De flesta av klanens vapenföra män stod inte att finna, ej heller klanfursten, men de man lyckades infånga avrättades.
Sunahyes motstånd knäcktes snart i anfallet mot Ulm, grevens av Ulwi högsäte. Klanens krigare bröt igenom murarna och stack staden i brand, men slottet Ulm var i det närmaste ointagligt. Efter en uttröttande belägring anfölls alverna av soldater från Galdaigh och besegrades grundligt. Upprorsledarna avrättades, men övriga skonades på grevens av Ulwi begäran. Upprorets låga var dock släckt, och de flesta av Alaris klaner avväpnades i stor utsträckning. Klanen Irwen samarbetade dock som vanligt, och slapp så undan sabriska sanktioner också denna gång.
Dyrkan av Den gamla trons gudar kunde hädanefter bara ske i lönndom, och druiderna försvann helt och mycket plötsligt – det var ytterst sällan som Daakkyrkans män lyckades spåra några fler. En intensiv mission bedrevs, och även om få lät sig omvändas så accepterade många Daakyrkans ritualer, och tempel och kloster uppfördes här och var i Alari, dock främst där det bodde mycket sabrier – i hertigdömets mer avlägsna delar var Consabers kontroll långt ifrån fullständig.
Det hela lugnade åter ned sig, men förtrycket av léaram fortsatte i varierande utsträckning, och det avlägsna Alari förblev ett hertigdöme där enskilda feodalherrar kunde göra lite vad de ville. Med Vinces Targatonss utnämnande till hertig år 585 väntade dock ett mer ansvarsfyllt styre, och stränga order till vasaller som överskred sina befogenheter. Emellertid skulle Alari trots detta snart bli en fackla på väg att antändas.
Alarinska Frigörelsen
Större delen av historien är gemensam för både Léaram och tokon. Det är först i och med den Alarinnska frigörelsen som deras historia separeras. Frigörelsen började den nionde maj år 604 sabrisk tideräkning med att Conrad I, den dåvarande sabriske kungen, lyckades förolämpa Irinya Yorik, alari-alvernas språkrör eller ambassadör, så dödligt att denne förklarade en ferlaninaé mot konungen. En ferlaninaé är en alvisk fiendskap som är så djup att den endast kan lösas med blodspillan och har felaktigtigt översatts med både ’duell’ och ’krig’. Oftast begränsar sig en ferlaninaé till de båda fienderna, men i fallet med den Alarinnska frigörelsen eskalerade den till ett fullt inbördeskrig i sydöstra Tokon. Till att börja med började Irinya Yorik med att uppmana till civil olydnad. När trupp sattes in för att kväsa ’upproret’ och Irinyas anhöriga fängslades, torterades och avrättades tände léaram till och upprorets lågor flammade i hela Alarinn. När det gick så långt som till väpnat uppror gick det ganska dåligt för alverna till att börja med. Man kunde inte sätta något emot professionella beridna soldater, otränad pöbel som man var.
Inte förrän år 607 sabrisk tideräkning, då Pachail ’Mhor’ Nentari, en av Alarinns stora hjältar, tog befälet, vände kriget. Pachail ’Mhor’ insåg att man inte kunde möta de sabriska trupperna på fältet och inledde istället en gerillakampanj. Ett av hans första steg var att rensa ut alla tjallare från upprorsmännen genom att brännmärka dem i pannan, binda ihop dem och skicka dem till den sabriska kungen. Utan dessa informatörer famlade konungen i blindo och de stegrade därför våldet ytterligare för att avskräcka andra att gå med i upproret. Detta stegrade alvernas gerillakampanj än mer och belägringen av dåvarande Insamaidh (nuvarande Kinyen Sina) hävdes av en uppretad milisarmé under senhösten 607. Förnedrad och besegrad drog sig sabrierna tillbaka norrut för att slicka sina sår.
Under våren 608 försökte Consaber på nytt med nya trupper. Pachail ’Mhor’ lurade in de sabriska trupperna i terräng som inte alls lämpade sig för kavalleri. Pachail och hans upprorsmän tillfoga så pass mycket förluster till den sabriska armén att den kom att bli oförmögen att fortsätta kampanjen. I Consaber var missnöjet med det kostsamma inbördeskriget enormt, så pass att konungens bror med stöd av flera höga adelsmän gjorde en palatskupp. Den avsatte kungen skickades till Tileinn i kedjor tillsammans med ett fredsbud där hela östra Tokon skänktes till léaram-alverna för tid och evighet. Höga röster höjdes för att Pachail Nentari skulle utropas till kung över Alarinn, men han vägrade. ”Jag är bonde i första hand och soldat i andra hand och jag vill inte kasta ut en tyrann för att ersätta honom med en annan” sade han. Irinya Yoriks ferlaninaé avslutades med att han personligen fick hugga huvudet av konungen, men Irinya hade inte stöd för att kunna leda folket i Alarinn som deras konung. Istället satte han och Pachail gemensamt upp Husens råd, och lät varje hus eller klan skicka en representant till rådet. Rådet fick sedan uppgiften att gemensamt leda Alarinn. Klanstyret, som varit i bruk sedan tokon och léaram började blandas, befästes därmed. Efter en inledningsvis kall relation med Consaber kom Alarinn och Consaber att bli allierade mot Thalamurs framfart i Femtonårskriget (751-766) och sedan dess har relationerna mellan de båda länderna varit goda.
Geografi
Alarinn delas in i fyra delar, vilka i sin tur delas av de olika klanerna. Nordlanden är en långsmal kil som sträcker sig mellan floderna Níe och Samaidh och är ett bergigt hedlandskap. Västlanden ligger mellan floderna Samaidh och Tileinn, med bergen som gräns i öst. Halvön mellan floderna Tileinn och Síana utgör sydlanden och är huvudsakligen jordbruks- och skogslandskap. Alari-passet, slutligen, ligger inklämt mellan höglanden och Tokonmassivet. Det är ett bördigt område som vattnas av floden Síana och av regnmättade havsvindar från söder. Nordlands- och västlandsklanerna är de mest vildsinta och det var också de som var drivande i Frigörelsen. I synnerhet nordlandsklanerna har härdats genom århundranden av käbbel och fejder över gränsen till Tokon, men också en hel del ingifte mellan tokon och alari-alverna. Alver från nordlanden och västlanden ser ofta ner på sina kusiner från söder och från Alaripasset och anser att deras sydliga kusiner är "mjäkigare". Sydlandsklanerna lever mest av fiske, jordbruk och skogsbruk. Det är här som de alariska båtarna byggs: små, flatbottnade, klinkerbyggda båtar som är smidiga, snabba och förvånansvärt sjödugliga. Tileinn-bukten är fantastiska fiskevatten och används till och med av sabrier från östra Calana, som ibland seglar tvärs över Alari-viken för att nyttja de fiskrika vattnen.
Samhälle
Klaner
Alarinn har ett klansamhälle på ungefär samma sätt som Tokon, men med skillnaden att Alarinn inte har någon överkung. Istället har man Husens råd i Kinyen Sina som högsta beslutsfattande och styrande instans. Beslut av Husens råd vördas av Alarinns alla hus eller klaner. Det är ingen större skillnad på en klan och ett hus den enda praktiska skillnaden är att en klan ofta är ett hus med mycket längre historia. Kriteriet brukar vara att ett hus är en klan om dess anfader levde före Frihetskriget för 1500 år sedan. Klanen Dah’touins historia går till exempel tillbaka till Ealpinn Dah’touin och har därmed en historia som är drygt 5500 år! Huset Rudani har som jämförelse "bara" en 900 år lång historia, till strax före Alarinnska frigörelsen. Av Alarinns 68 hus är det bara 19 som aspirerar på att vara klaner och fyra av dessa är bland "de fem". Eftersom de riktigt gamla klanerna har så pass stort inflytande, och eftersom den enda skillnaden mellan en klan och ett hus är just åldern, så används ordet "klan" här som samlingsbegrepp. Ordet "klan" kommer från det alviska språket, där "celan" betyder barn eller ättling. En klan är en samling av familjer som kan spåra sitt släktskap tillbaka i tiden till en gemensam anfader och som håller ihop av denna anledning. Klanen kan ibland få nytt blod av familjer från andra klaner, som antingen "hoppar av" den tidigare klanen eller blir över när den tidigare klanen näst intill förintas i krig. Detta händer dock inte så ofta.
En klan styrs alltid av en hövding, vars kön inte spelar någon som helst roll. En blivande hövding utses av föregångaren genom att denne väljer sin efterträdare och låter denna bli "underhövding". Dessutom måste klanens familjeöverhuvuden godkänna hövdingens val av efterträdare. Underhövdingen har alltså familjernas förtroende och får dessutom genomgå en slags prövotid som "hövdingalärling" då denne får erfarenhet och råd om sin roll i framtiden. Den gamla hövdingen sitter kvar tills han dör eller avgår, varvid hans efterträdare tar över. På ett liknande sätt utser varje hövding en representant att föra sin klans röst i Husens råd. Även i detta fall krävs godkännande från klanens familjeöverhuvuden. Den senare sitter dock inte på livstid, utan man utser en ny representant lite då och då. Normalt sett sker detta var tolfte år, men andra intervall kan förekomma i ett fåtal klaner. Det finns heller ingenting som hindrar att hövdingen och klanen utser samma representant även under nästa ämbetsperiod. De fem största klanernas representanter utgör en slags regering som utför besluten som fattas av Husens råd. De kallas kort och gott för "eflevye" eller "de Fem". Det är alltid dessa som står för statsbesök och som står som värdar för utländska statsbesök. Dessutom utses alltid ambassadörer från eflevyes hus. För närvarande är det klanerna Kentai’y, Dah’touin, Simren, Nan’sela och Rudani som är de största klanerna.
Dah’touin
Dah’touin är en av de norra klanerna, i östra nordlanden högt upp mot bergen. Klanen erkänns som en av de fem stora och har ganska stort inflytande på utrikespolitik, tack vare sitt geografiska läge och sina ofta återkommande skärmytslingar med tiraker i bergen. Klanen Dah’touins historia är mycket lång och sträcker sig tillbaka till Ealpinn Dah’touin, en av de som lämnade thism före det Tredje stora kriget. Pachail ’Mhor’ Nentari sìol Dah’touin är en av klanens stora hjältar. Klanen Dah’touin har grönt och svart i sina bréacam.
Kentai’y
Västlandsklanen Kentai’y har alltid ansetts vara en av de finare klanerna och är kända för att vara något snorkiga. Det sägs ibland att Kentai’y är thism-alver klädda i bréacam. Det kan ligga en del i detta rent uppträdandemässigt, men fysiskt är de likadana som de flesta andra léaram. Kentai’y var drivande bakom AlarinnskaFrigörelsen? och fick därför ta ganska mycket stryk. Klanen har blått, rött och gult i sina bréacam.
Nan’sela
Sydlandsklanen Nan’sela har en lång tradition som sjömän. De seglar ofta i Tileinn-bukten och söder om Alarinn i de kalla och fiskrika vattnen. Det händer ibland att man jagar val, men det är en riskfylld sysselsättning på grund av valens storlek. Klanen har en blå och röd bréacam.
Rudani
Huset Rudani kallar sig inte för klan, utan för ett hus. Huset har sina marker vid kusten i Nordlanden och Västlanden, samt i grevskapet Felosi i Consaber. De lever huvudsakligen på fiske och boskapsskötsel. Huset kom till som en sammanslutning av lojalister i samband med Frigörelsen, men deltog inte aktivt i kriget. Huset fick inte så gott rykte efter Frigörelsen, men fick ändå en hel del att säga till om genom sitt blotta antal. Ryktet har bättrats på med tiden, i synnerhet som det sägs att det var en smed av huset Rudani som lurade till sig hemligheten med dvärgakolet från dvärgarna. Huset Rudani har grönt och rött i sina bréacam.
Simren
Klan Simren håller sin mark längst ner i sydväst vid kusten. De lever huvudsakligen av fiske och handel med Consaber, men till viss del även av jordbruk. Klanen är ungefär två-tusen år gammal och är en av de yngsta klanerna som aspirerar på beteckningen klan. De har en röd bréacam med smala gula och blå linjer.
Domsrätt
Alarinns domsrätt faller alltid på personer som är neutrala i frågan. Det innebär att man alltid låter fem neutrala lagkunniga som inte är besläktade med vare sig käranden eller svaranden, alternativt lika besläktade med båda, fälla dom, och att båda sidor måste acceptera domen. Det är inte så ofta som man behöver lägga kraft bakom domen, eftersom léaram oftast har tillräckligt med heder i kroppen för att följa en dom som vunnit laga kraft, även om det är dem till nackdel. Skulle det behövas så finns alltid VitaGardet att tillgå. Alarinn är unikt bland alvbebodda områden på så sätt att det dels finns en ganska stor mänsklig population. Nästan var tjugonde person i Alarinn är människa. Detta är mycket ovanligt, för att inte säga unikt, för alvbosättningar som väldigt sällan låter folk av andra raser bo på deras områden. Det är också enda alvriket som har en regelbunden diplomatisk relation med människoländer. Slutligen är det också det enda land som erkänns som självständigt även de jure. Sunari är till exempel mer självständigt de facto, men inte de jure då inget människorike någonsin har erkänt det offentligt.
Krigsmakt
Vita Gardet
Den enda egentliga krigsmakt som Alarinn har är en ungefär 120 man stark hedersvakt i Kinyen Sina som ser till att försvara husens råd. "Nodi chroì", eller Vita gardet, har fått sitt namn efter det svarta och vita rutmönster som deras bréacam har. Det är en variant av den så kallade "fattig mans bréacam" som görs av naturfärgad ull från svarta och vita får. Detta mönster valdes för Vita gardet för att visa att gardet är neutralt i alla konflikter mellan klanerna. Det enda som det Vita gardet ansvarar för är säkerheten kring slottet och Husens råd och de ska inte bli involverade i klanfejder. Om en person i gardet skulle råka bli indragen i en klanfejd så kommer han automatiskt att suspenderas från tjänst. Vita gardet består endast av frivilliga. Ofta är det släktingar i gardet eller i Husens råd som lägger in ett gott ord för nya rekryter. Ytterst är det dock gardeskaptenen som beslutar vilka som får tillträde, baserat på duglighet och ett stort mått reverserad klanpolitik, det vill säga att rekryter från de svagare husen får företräde framför rekryter från de starkare. Vita gardet måste under alla förhållanden vara neutralt, så inget hus får få överhanden och dominera gardet. Det finns ingen regel som säger att gardet ska vara av ett visst mantal, men gardeskaptenen antar mest folk om det behövs. Vita gardet tränas i användandet av carwelansvärdet och ishani.
På grund av härdningstekniken är en ishani från Alarinn något annorlunda än en vanlig ishani. Man tillämpar nämligen någonting som kallas differentierad härdning, det vill säga att eggen härdas på ett annat sätt än klingans bas. Man lägger nämligen på ett lager lera på klingan innan den härdas, tjockt vid ryggen och tunt vid eggen. När klingan kyls ner efter upphettningen så kyls den av snabbt vid eggen som blir hård, medan ryggen kyls av långsammare och blir seg och stark. Som en bieffekt där av så drar ryggen ihop sig något, vilket kröker klingan svagt. Det innebär ingen större skillnad i hanteringen, men det gör att man känner igen en alari-smidd ishani. Det är samma härdningsteknik som ger cinneachsvärdet dess karakteristiska form.
Utöver Vita gardet finns det som sagt var ingen egentlig krigsmakt. Många alver får lära sig vapenhantering under sin uppväxt, oftast genom släktingars försorg. Frivilliga vapenföra organiserar sig till en slags folkmilis efter behov. Normalt sett ligger alltså svärden på hyllan, men skulle det uppstå behov, till exempel om tiraker från Tokonmassivet skulle ge sig ner i dalarna på plundringståg, grannklanen börjar fejda eller om tokon kommer över gränsen för att stjäla boskap. I och med att hot utifrån oftast består i klanfejder, boskapsstölder och en och annan tirakräd så behövs heller inte mer än så och själva våldsamheterna begränsas oftast till ett eller två kortvariga slag då båda sidor gör upp om saken, sällan med mer än ett par hundra man på varje sida. Detta gör att Alarinns krigsmakt är mycket löst organiserad. Skulle ett större yttre hot manifestera sig så skulle det tyvärr ta ett tag innan Alarinn hade någon enad krigsmakt att kasta in. När det väl händer kommer man så gott som garanterat att använda samma gerillataktiker som man använde under Frigörelsen för niohundra år sedan.
Scirla Ferlani
Krigssäckpipan eller Scirla Ferlani spelar en viktig roll i alarisk krigsföring. Det är en stor säckpipa med en melodipipa och tre baspipor. Den har huvudsakligen tre användningsområden på slagfältet. För det första är det en moralhöjare för den egna sidan. För det andra är det en moralsänkare för andra sidan, även om det mest fungerar då motståndaren är tiraker som kommer ner från bergen. Om andra sidan är andra alari-alver eller tokon så bryr de sig inte, eller börja spela på sina säckpipor ännu högre. Säckpipekriget år 1480 mellan klanen Dah’touin och klanen Rudani var resultatet av en sådan musikalisk upptrappning, där de båda klanerna hetsade varandra med fler och fler säckpipespelare till att spela högre och högre tills ingen orkade längre. Vid kvällen gick båda sidor åt varsitt håll och slöt sedermera fred. Den tredje användningen av scirla ferlani är som signalmedel. Med enkla melodier kan man ge signaler som når långt över slagfältet tack vare säckpipans klagande tjut som når långt i Alarinns klara bergsluft. På så sätt kan befälhavaren snabbt ge order till enheter och grupper utan att behöva skicka kurirer över slagfältet. Många klaner och familjer komponerar en egen sång som används för att skicka signaler till krigare från just den klanen och familjen. Många av dessa klansånger har sedan utvecklats till vanliga dansmelodier. Scirla ferlani är ökänd och dess toner har hörts på slagfält runt om på Mundana. Det sägs att hertigen av Uriens kommenterade alarialvernas säckpipespelare under Alarinnska frigörelsen med orden "jag vet inte vad det där tjutet gör för spetsöringarna, men vid Daak, mig skrämmer det".