Ebenholtzkriget
Ebenholtzkriget var en konflikt mot slutet av 9700-talet arkipelagisk tideräkning som kraftigt försvagade Lohemos förr så starka ställning i Arkipelagen och beredde vägen för Fraktionens bildande. Det hela hade sin grund i en dispyt mellan Ordon Uksulë, kung av Menela, och den nordlohemiske fursten Bwejo Ulum-Hubbuk om tullavgifterna för ebenholtz; Bwejo Ulum-Hubbuk ville pressa avgifterna så mycket som möjligt för att kunna göra sig större förtjänster på de väldiga skogsmarker han förfogade över, medan kung Ordon oroade sig för en alltför våldsam avverkning; resultatet av sådana hade redan bevittnats på Gero och Moran. I själva verket, har historiker senare sagt, var Ordon inte så ekologiskt medveten, utan det hela handlade mer om att han inte ville att rivalen Ulum-Hubbuk skulle växa sig alltför mäktig på ön. Förhandlingarna bröt hursomhelst samman och det hela utmynnade snart i krig sedan Ulum-Hubbuk anställt kapare för att plundra menelesiska fartyg.
Ebenholtzkriget utmärktes av att det var relativt lågintensivt, och de absurt invecklade allianser de inblandade parterna efterhand bildade. Menela-riket var vid tiden politiskt splittrat och sargat efter Sham-Ukin den Stores härjningar, och kunde inte uppbåda nog resurser att snabbt ta itu med Ulum-Hubbuk, speciellt inte efter ett tidigt men stort bakslag när Ulum-Hubbuk-alliansens flotta sänkte merparten av Menelas fartyg utanför Kap Damêr. Därefter formade båda sidor diverse allianser med lokala furstar varav flera med tiden bytte sida eller ingick i nya färska allianser med varandra istället för de ursprungliga två kombatanterna, och efter ett decennium av skärsmytslingar, flottblockader, kapningar och fruktlösa belägringar hade man i stort glömt vad kriget en gång handlade om - nu gick det bara ut på att vinna mark för egen del. Kung Ordon dog i sin säng år 9797, och tronen övertogs av hans dotter Ayeme, som snart förklarades illegitim av Balamwon III Oio Ekelba, kung av Akamador. Denne tog chansen att spela ut Lohemos fraktioner mot varandra när alla var utmattade av kriget, och landsteg snart på ön med en mäktig här för att göra anspråk på Menelas krona i egenskap av rättmätig arvtagare till phunguwes rike. I praktiken förde detta honom i krig med alla sidor, och han tvingades på senhösten gå i klinch med en armé från Ulum-Hubbuks allians som gjort gemensam sak med Maharathaïm-klanen Agala för att häva belägringen av Menela. Det hela slutade i ett svidander nederlag för Ulum-Hubbuk som tvingades retirera, och framåt monsunen stormade man Menela och avrättade drottningen i all hast.
Agala-klanen försvinner ur historien nångång strax därpå. Det är oklart vad som hände, men det hävdas att Igba och Amanju gjorde slut på dem på grund av något upplevt förräderi, och Maharathaïms sista handling i kriget tycks ha varit att stjäla Phunguwes krona från Menelas kungliga slott innan Balamwon kunde föra den över havet till Akamador (den slutade på något vis upp på Dembale-universitetet). Otaliga andra artefakter gick dock förlorade då staden plundrades.
De lokala furstarna på Lohemo försökte återigen få till stånd en allians, men det stod snart klart att man inte godtog Ulum-Hubbuks syn på sig själv som den självklara ledaren, då han sänktes ned i ett fat med smält silver och på så vis slutade sina dagar. Nu hade hans och hans underhövdingars domäner blivit lovligt byte, och istället för att bilda en allians mot Balamwon inledde man entusiastiskt en huggsexa på dessa. Antagligen hade Balamwon blivit kvar på Menelas tron om han inte lyckats hamna i krig med Diemedeérna, som givetvis ville sätta käppar i hjulet för hans framgång. Med hot om en diemedeisk invasion av Akamador självt behövde Balamwon snabbt flytta så mycket skepp och krigare han kunde tillbaka till dit, och inledde därför fredsavtal med Lohemos klaner.
Balamwon hade hoppats att man skulle ge honom Menela, men efter hårda förhandlingar, som i sig är föremål för legender, nåddes istället en kompromiss. Menela-rikets hjärtland skulle övergå till att administreras av Lohemos Induna allt framgent, och Balamwon skulle istället få valda delar av Ulum-Hubbuks gamla domäner, däribland den rika dalen Dalemnor i norr, samt få behålla allt han plundrat från Menela. Goron och Dembale-universitetet skulle få självbestämmande, med en borgmästare respektive rektor endast ansvarig inför indunan och Örådet. Mellan de faktiska lohemiska furstarna ägde anmärkningsvärt lite egentliga markskiften rum, så kriget hade egentligen inte varit annat än en ren förlustaffär, i synnerhet för de som startade det - Menela-riket var till ända, Ulum-Hubbuks furstklan hade förlorat all makt, och Agala hördes aldrig mer av. Resultatet var att viktiga delar av Lohemo hamnade indirekt under Örådets kontroll, och öns forntida enighet var ett minne blott; man kom med tiden istället att, i ljuset av falisk och sabrisk expansion, omfamna en identitet inte bara som lohemer, utan som Awane och Arkipelagbor.
