Edron

Från Wikipedia Mundana
Hoppa till: navigering, sök

Cai bilades då Akpilos föll, och Votan-halvön sjönk i havet. En av Akpilos vasaller, den unge furst Eafel av Edron, utropades då till kejsare av sina förmyndare, och eftersom Edron förfogade över en stor del av det sönderfallande Akpilos härmakt och flottstrykor lyckades man snabbt lägga stora områden under sig. Sung-riket erövrade mycket av Akpilos sydligare delar, och resten förföll i anarki.

Akpilos nordligare delar hade varit dominerade av zhaner sedan den stora zhaniska folkvandringens tid, och zhaner kom därför med tiden att bli härskarfolket i det edronitiska imperiet - de aborier som en gång dominerat Akpilos och Ziu försvann med tiden helt i historiens dimmor, och idag återstår knappt några spår av dem i Västlanden.

Det edronitiska imperiet bar i mångt och mycket upp ett arv från Akpilos, inte minst kulturellt och vetenskapligt. Liksom Akpilos var det en sillsallad av olika folk - zhaner, aborier, darkener med flera, även om zhanerna redan från början kom att dominera, Mötet mellan zhanisk och aborisk kultur väckte nya idéer som inledde en konstnärlig blomstringstid i det nybildade riket - odödliga musikstycken finns bevarade än idag, och Edrons ruiner är ett nog så tydligt tecken på den högt utvecklade arkitekturen. (Valven, minareterna och akvedukterna i modern mûhadinsk arkitektur är direkt ett arv från Edron). Den byråkratiska administrationen var länge densamma som i Akpilos, liksom samhället i stort, men där Akpilos sakta fallit sönder blev Edron alltmer centraliserat, med en enväldig kejsare som överlät ansvaret över avlägsna områden åt satraper som svarade endast inför honom. Riket var en thalassokrati; beroende av sin absoluta kontroll över Blå havet, och därmed handeln mellan Ziu och Sung och Menon-Aun, Tarhai och Ansale-Idon. Under mer än tusen års tid hade Edron inga jämnbördiga fiender, och man byggde de mäktigaste flottor världen någonsin skådat för att lägga under sig allt land runt Blå havet. Så kom Stamfadern till Ziu, och de zhaniska stammarna där enades under ett banér, och de evinnerliga krigen mellan Ziu och Edron som därpå följde omtalas ofta än idag i saga och sägen.

Många har förklarat rivaliteten med religiösa motsättningar. Zhanerna i Ziu, koshanerna, dyrkade Mhîm nu, medan zhanerna i Edron, kajikerna, höll fast vid de gamla gudarna i en panteon där Raptari vördades som en dualistisk, mäktig gudom, bringare av ljus och mörker, magins och härskarnas skyddsande - samme Raptari som i koshanernas myter var känd som Ilik, ondskans ande. Att mûhadinska mystiker än idag vördar Ilik i smyg är tveklöst ett arv från Edron. I minst lika hög grad dock, var det rent territoriella konflikter. Edron ville lägga allt land runt Blå havet under sig; en ambition som givetvis stred mot koshanernas egna.

Så krigade man av och till i mer än tusen år. Edron var alltid det mäktigare riket, men alltför stort för att kunna lägga alla sina krafter på att krossa Ziu, omsider känt som Mûhad. Under kejsar Yazdigerd erövrade edroniterna stora områden i norra Mûhad, inklusive självaste Alkharzan, och höll fast vid dessa i 80 år, men under den store Mhîm Gurigan-i-Mûhad lyckades mûhadinerna befria sitt land från edroniterna för alltid.

Edrons stjärna var i dalande; man var inte längre den enda stormakten öster om Tarkas - rikets västligare delar hotades av Menon-Aun, dess östligaste hade redan gått förlorade till mûhadinerna. Likfullt nådde riket sin största utsträckning så sent som det 18:e seklet efter Mhîm, under kejsar Kraden Kordomanos II, då besittningarna i Mûhad var förlorade sedan trehundra år. Undantaget Mûhad behärskade man då allt land runt det väldiga Blå havet - Nadaria i norr var en satrapi, liksom Udorion i söder, Ansale-Idon och Mio-Enara och Hobinbraffa betalade tribut, och man hade nära nog absolut kontroll över Blå havet och Söderhavet.

Kanske gick det edronitiska högmodet för långt; eller så var det enbart kejsarnas galenskap - eller alltför storslagna visioner - som störtade riket i fördärvet. Om Edrons fall finns fler myter än fakta - som den här gamla berättelsen om Nanórgona och Förbannelsens fåglar.

Ett sista försök att ena alla zhaner under himlen - eller om det bara handlade om ytterligare erövringar - gjordes av Nanórgona och Gebashan Häxkonungen på 2000-talet e.M. Gebashan och dennes gelikar, tidigare hovmagiker i Edron, (och en gång, säger myterna, i Akpilos), usurperade Mûhads gyllene tron och försökte få till stånd en allians och förening mellan Mûhad och Edron genom att gifta bort en mûhadinsk prinsessa med Nanórgona. Rebelliska kefaler i Mûhad lyckades dock kidnappa prinsessan innan hon nådde Edron, och Nanórgona skickade ursinning en väldig flotta att inta Quaran, där hans blivande brud hölls fången. Flottan slogs mot alla odds tillbaka i ett av historiens största sjöslag - varken Mûhads eller Edrons flotta återhämtade sig någonsin, och när häxmästarna i Tabbah vägrade komma till Nanórgonas hjälp, uppbundna som de var med krig mot rebelliska vasaller i södern, lämnade kejsaren Mûhad åt dess öde. Så dog den sista drömmen om Edron, och om ett enat zhaniskt imperium, och en mansålder senare anföll drakarna Nanórgonas rike, och resten är historia.

Idag är Cai en karg, stormpiskad klippö, enligt sagorna förtärd av drakarnas eld så att bara magert gräs förmår växa där. Det är förstås inte helt sant, men ön är verkligen ödslig, bebodd endast av enstaka fiskare i mindre byar, och hemsökt av allsköns otyg som blev kvar efter Kordomanos och Nanórgonas välde. Det finns nästan inga träd; nedhuggna i forntiden för att få timmer till Edrons enorma flotta. Öns befolkning skyr dess inland som pesten. Ruiner av svunnen storhet syns överallt i dagen; inte minst det mäktiga Edron vart svarta ziggurat fortfarande tronar mot skyn bland de brutna, övervuxna byggnaderna i det som en gång var en juvel bland Västlandens, ja, hela världens, städer. Spöken irrar planlöst omkring här; schamaner som bevistat platsen vittnar om hur andeplanet är befläckat av minnen, formligen infesterat med nekrotropiska flöden. Det sägs att en vandöd drake vilar i ruinerna här, och att ålderdomliga monoliter genomkorsar landskapet och knyter samman Blå havets magiflöden i gåtfulla geometriska mönster endast Edrons magiker förstod. Somliga påstår, att Blå havets stiltjebälten är en edronitisk förbannelse, som hade kunnat hävas om man slog sönder monoliterna på Cai. Fiskare hävdar att de har sett kamorfer på ön, men dylika observationer har aldrig bekräftats av något trovärdigt vittne.

Mûhads största magikersällskap, Verashimorden, faktiskt grundat av edroniter en gång, har bekostat flera expeditioner till ön. Det är oklart vad de fått veta, och vad de fått med sig tillbaka, för de flesta mûhadiner skyr de ogudaktiga trollkarlarna som pesten. Somliga tror, att magikerna sökt sig bortom Edrons ruiner och djupare in på dem hemsökta ön, mot ruinerna av staden Darasgata som en gång var högsäte för magi och lärdom i det edronitiska imperiet. I Darasgata, sägs det, härskar Gebashan Häxkonungen fortfarande över en samling mäktiga häxmästare som dväljes där i dunklet och dimmorna, och vrider och vänder på världsvävens trådar som om dödliga män vore blott spelpjäser för dem. Andra, å sin sida, hävdar fullt och fast att Gebashan förvisats till Saqâr, Iliks glömda dödsrike i underjorden, varifrån han skickar sina förruttnade fåglar att hämta onda mäns själar till eviga plågor. Något man dock är överens om i Mûhad, är att Nanórgona inte är borta för alltid. Zhanerna är ett vidskepligt och starkt ödestroende folk, och Mûhad har aldrig varit så storslaget som då det hade sin evinnerliga ärkefiende i väster att tävla mot - iallafall inte om man ska tro sagorna. Det är därför i mûhadinernas perspektiv bara en tidsfråga innan Nanórgona åter vaknar upp från någon dunkel krypta i Nadaria eller på Cai, och Edron återuppstår med honom.