Minuvielsborg

Minuvielsborg är ett starkt befäst soldiskt missionsläger på Takalorrs nordkust. Härifrån arbetar de samoritroende missionärer som på senaste år åtagit sig det minst sagt riskabla arbetet att sprida solgudarnas lära bland mörkrets döttrar. Då tirakerna i området, som ligger endast en knapp dags segelsträcka från fastlandet, traditionellt alltid försörjt sig som sjöfarare och pirater, så har de länge känt till samorismen. Men det är först de senaste decennierna som läran fått någon fastare förankring och på allvar vunnit själar, mycket till följd av den store missionären Vanariel av Borons (2903 e.D. – 2960 e.D.) hårda arbete. Missionslägrets befolkning är en märklig blandning av äventyrare, köpmän, soldiska nybyggare och konverterade tiraker vars ledning utgörs av samorimän och tre riddare ur den ortodoxa Zoriánorden. Bosättningen är trots sin litenhet en fascinerande blandning mellan Bazirktirakernas brutala stamkultur och det strängt feodala soldiska traditionen. Den fungerar för människorna som en port till norra Takalorr.

Geografi och klimat

Minuvielsborg ligger på Takalorrs nordkust där klimatet är varmare än det soldiska, även om det fortfarande inte är frågan om tropisk värme. Somrarna är inte överdrivet heta och vintrarna är mycket milda. Klimatet är att jämföra med en annan världs medelhavsklimat. Området är relativt torrt, särskilt om sommarhalvåret, vilket ger upphov till en stäppliknande växtlighet inåt landet. Djurlivet på slätten är ganska sparsamt och utgörs till stor del av tirakernas tama fårflockar. Det förekommer relativt lite skog, och den som finns tenderar att bli ganska snårig och svårframkomlig. Kusten består här till största delen av höga klippor som kastar sig ned mot havet, och i myllan och klipporna märks att området en gång varit vulkaniskt. Då och då drabbas man av lättare jordbävningar, vilket är ett av skälen till att man sällan bygger i fler än en våning. I söder ligger bergsmassivet Dom Ezaar, ett otillgängligt område med flera utslocknade vulkaner som i söder når höjder på över tusen meter över haven. Dessa berg är hemvist åt stora populationer ulvar och gripar, vilket gör området direkt livsfarligt att besöka. I nordost ligger den vindpinade ön Zeraksholmen (”Zerkalorr” på sakhra), som tirakerna anser vara hemsökt och farlig. Man vet att det finns ett par märkliga tornruiner på ön, samt att vattnen däromkring är ett populärt tillhåll för jättebläckfiskar.

Styre

Minuvielsborg och alla konverterade tiraksamhällen i dess absoluta närhet lyder under soldisk lag och räknas formellt som en del av det feodala kungadömet. Konungens och samoritemplets utsände är officiellt fader Cleuviel, mirvell och medlem i Zoriánorden. Då avståndet till fastlandet är stort och kontakterna sporadiska ger detta Cleuviel så gott som fullständig makt. Han nyttjar den dock försiktigt och väl medveten om att hela projektet vilar på att de omvända känner förtroende för honom. Brottslingar och besökare som blir för stökiga kan inte hoppas på någon nåd av den stränge gamle herren som personligen dömer i alla allvarligare mål. En nagel i ögat är handelshuset Veistir, som man står i tacksamhetsskuld till och därför tvingats ge en rad särskilda privilegier, bl.a. immunitet mot brottsmål, frihet att hålla tio beväpnade män och frihet från tullar. Husets anställda vet dock att detta inte är populärt och brukar därför hålla sig relativt lugna.

Näringar

Invånarna i Minuvielsborg försörjer sig huvudsakligen på hantverk, fiske och jordbruk. Samorimännen, riddarna och till viss del milisen lever på tionde från lokalbefolkningen. Man tar även en mindre tull för alla varor som forslas genom lägret. Då Cleuviel spenderar det mesta av detta på att underhålla milisen och på att bygga ut hamnen så lever han och hans kollegor knappast något lyxliv. Träarbeten dominerar bland handverken, och den största exportvaran är utan konkurens flahträ i olika bearbetat skick. Flera handelsmän och profitörer har på sistonde etablerat sig i hopp om att erövra nya marknader.

Befolkning

Den första bosättningen på platsen bestod av diverse smugglare, pirater och orädda köpmän. I och med missionärernas ankomst ökade befolkningen och piraterna försvann. Samorimännen förde med sig ett stort antal soldiska nybyggare och marnakhtiraker, som långsamt byggde ut bosättningen och formade den som en typisk soldisk by. Missionen medförde även att allt fler omvända och utstötta bazirktiraker kom att söka sig till platsen, vilket ledde till att soldisk stil nu blandas med Bazirktirakernas låga hus med tak som når ned till marken. Det är fortfarande dessa tre folkgrupper som helt dominerar bosättningen.

Militärmakt

De tre Zoriánriddarnas Herr Veron, Herr Hadar och Riddersdam Cornelias främsta uppgift är att träna och leda Minuvielsborgs milis, i huvudsak bestående av omvända tiraker. Dessa är relativt få, men ytterst vältränade och så disciplinerade som det nu är möjligt att få tiraker. Dessutom är de välutrustade och kan slåss med ett flertal vapen. De är dock i första hand tränade till defensiv strid i händelse av angrepp och till att fungera som ordningsmakt. I händelse av ett större anfall kan man räkna med hjälp från sina allierade i Urazka- och Bazoraksatammarna, samt i sinom tid från moderlandet Soldarn.

Religion

Minuvielsborg är ett missionsläger ursprungligen upprättat för att sprida den samoriska läran bland de Mahktahtroende tirakerna och detta har förblivigt dess huvudsakliga uppgift. Så gott som alla bosättningens människor och marnakhtiraker är samoridyrkare. Då den samoriska läran är en relativt tolerant religion som accepterar parallelldyrkan har detta kommit att bli en utbredd företeelse bland tirakerna, som ogärna vill riskera att förarga den mörka modern genom att överge henne helt. Även om den livsbejakande samorismen vid första anblicken tycks oförenlig med den våldsförhärligande Mahktahtron går de båda faktiskt utmärkt att förena har det visat sig. För att citera en av Samoriman Nermiels predikningar till invånarna i Gûmkiaz: ”Låt oss nu tacka Pelias, som var kväll visar dygnets början genom att i nåder släcka solen. Låt oss tacka mörkrets moder som vakar över oss om natten, och låt oss tacka Aurias, som ger oss tid till sömn och hjälper växter gro genom att var morgon föda en ny sol.” En parallelldyrkare måste leva efter båda religionernas plikter och tabun och Nermiel har försökt sammanfatta detta trossystems moral med uttalanden som: ”Den starkaste är den av er som visar nåd” och ”Att segra utan att dräpa är att segra dubbelt”. Det gäller att inte direkt tvinga tirakerna att frångå sina djupt inrotade föreställningar om den starkes rätt och våld som bästa lösningen, menar han. Flera av missionärerna ser visserligen Mahktah som en ondskefull gudom, men har insett att parallelldyrkan ofta är ett viktigt första steg mot mer ”ortodox” samoritro.

Personer

Det säger sig självt att säregna personer söker sig till denna märkliga plats som nattfjärilar till en öppen låga. Här följer ett antal av bosättningens makthavare och några av de mer ryktbara invånarna.

Samoriman Cleuviel

48 år. Denne för sin ålder kraftige och nästan sju fot långe man med Ashariskt påbrå tilldelades för fem år sedan titlarna ”missionärsledare av Norra Takalorr” och ”borgherre av Minuvielsborgs befästning” av konung Sachsar Leijon. I praktiken gör detta honom till oinskränkt herre av bosättningen, då kontakterna med fastlandet är ytterst sporadiska. Han är nu högsta rangens samoriman inom zoriánorden och sägs vara tilltänkt till en plats i den innersta cirkeln, då missionen varit mycket framgångsrik. Cleuviel har lång erfarenhet av mission på Takalorr efter att ha tillbringat tio år hos Zoriánorden i Tiban som ung. Hans hårdföra, men ändå försiktiga ledarstil har gjort honom respekterad, men inte särskilt omtyckt bland invånarna. Själv menar han att tiraker och nybyggare bara förstår raka besked och att lagen är viktig i laglöst land. Inom Minuvielsborgs murar gäller den soldiske konungens lag, och Samoriman Cleuviel gör ingen hemlighet av att han ensam har full domsrätt. Tvärtom vill han få alla att veta att han är mycket oförlåtande mot svåra brott och att stamsamhällets värderingar inte styr Minuvielsborg. Han är en kompetent ledare som dock tenderar att explodera i ursinne om han ifrågasätts. Endast Herr Veron, Riddersdam Cornelia och fader Nermiel vågar konfrontera honom och då ytterst försiktigt. En gudagåva gör att alla första rangens helioner lyder honom och de med högre rang anfaller honom inte ens om de får order till det eller kontrolleras magiskt.

Samoriman Nermiel (Nehrimgag)

28 år. Denne Bazirktirak av Urazkastammen är Minuvielsborgs skickligaste missionär. Han omvändes som fjortonåring av Vanariel som upptäckte pojkens potential och såg till att han fick läsa till samoriman vid universitetet i Chadarians hopp. Mot alla odds och trots fördomar och en i början ganska dålig kunskap i Ashariska lyckades den unge tiraken väl och kunde sju år senare återvända hem som samoriman. Han är nu ytterst populär bland bosättningens alla invånare och kan både diskutera religion och politik med de lärda och delta i brottning och ölhävning med de omvända tirakerna. Nermiel är inte medlem i Zoriánorden och har flera gånger yttrat sig nedsättande om dess bestämmelser: ”Gudarna vill att vi skall njuta av varje dag, så kyskhet och nykterism är blott onödigt självplågeri utan stöd i Samors lära”. Ordensledarna tycker mycket illa om Nermiel, men då han är så framgångsrik som missionär och oumbärlig som mellanhand mellan människor och tiaker låter Cleuviel honom hållas. Han förespråkar att långsamt omvända tiraker, först till parallelldyrkan och senare till mer renlärig samorism, och har själv lämna tron på Mahktah helt bakom sig. Han har totalt sju söner med två olika tirakkvinnor, men har lovat Cleuviel att i fortsättningen bara fortplanta sig inom ett eventuellt äktenskap. Tiraken är ganska kort och senig, men förvånansvärt stark och en mästare på ölhävning och brottning. Faktum är att han ofta omvänt andra tiraker genom att besegra dem i tvekamp för att visa att ”människotjafset” inte alls gör tiraker svaga. Nermiel är ganska närsynt och använder läsglas när han skriver och läser. Just nu arbetar han på sitt livsverk, en översättning av ”Den eviga omvälvelsen” till Sakhra med jargiska tecken.

Herr Veron

44 år gammal. Herr Veron Två Lansar är Zoriánriddare av tredje cirkeln och en av ordens främsta veteraner. Han är även militär ledare över bosättningen och ansvarar för alla områdets samoritroendes säkerhet. Riddaren är en lång och ståtlig uppenbarelse, med silvergrått hår solbränd hy och ett par väldiga vita mustascher. Han utstrålar alltid totalt lugn och självbehärskning men även distans till allt som händer. Han är ofta korthuggen och snobbig mot ofrälse och tiraker och förväntar sig alltid omedelbar lydnad. Oftast låter han de båda anda riddarna sköta kontakten med de underordnade. Många historier cirkulerar om Herr Veron, bl.a. skall han i sin ungdom besegrat en drakorm under en resa till de norra slätterna och bekämpat vampyrer och spindeldyrkare i Västmarks skogar. Han sägs ha besökt både Mûhad och Övärlden och lär vara personlig vän med hjälten Herr Ivian. Främst är det Herr Hadar och Lumme Lövkoja som sprider dessa rykten. Själv ler bara riddaren åt historierna och låter sanningshalten förbli oviss. Det är allmänt känt att han är personlig dödsfiende till ledarna i Doxluntahstammen, efter att dessa dräpte två ordensbröder, tillika hans närmaste vänner, för sex år sedan.

Herr Hadar

24 år. Hadar Gripfjäder var femte sonen till en mindre adelsman i Borons ängar och lyckades vinna medlemskap i Zoriánorden genom sin hängivenhet till läran och enorma skicklighet med svärdet. Han är nu riddare av första cirkeln. Det är vanligtvis han som tränar milismännen i fäktning och han menar själv att han är den främste svärdssvingaren mellan Talon och Tiban. Han föredrar därför svärd framför Zoriánriddarnas traditionella yxa. Hans hår är mörkblont och klippt i portfrisyr, ansiktsdragen är rena och vackra och han tycks ständigt ha ett leende på läpparna. Herr Hadars trevliga och öppna sätt gör honom till den mest älskade av alla de tre riddarna, och många unga flickor trånar i hemlighet efter den av kyskhetslöften bundne riddaren. Hans skicklighet med lutan överträffas enbart av misslan Lumme Lövkoja och om kvällen ses han ofta sittandes på världshuset spelandes eller berättande sagor för en stor församling. Den senaste månaden har han dock börjat bete sig märkligt. Han gör ofta ensamma resor till Urazskogen och blir ibland borta dagar i sträck. Han har även börjat bli oengagerad och frånvarande. Herr Veron är misstänksam och funderar på att låta någon skugga Herr Hadar under någon av hans utflykter.

Riddersdam Cornelia

27 år. Även om Herr Veron är högaktad och Herr Hadar är älskad av folket i Minuvielsborg råder det ingen tvekan om vem som är mest respekterad som ledare och krigare. Cornelia Solstjärna, riddersdam av första cirkeln, är den som oftast tränar milissoldatera och känner varenda en av dem personligen. På uppdrag utanför borgen är det så gott som alltid hon som leder männen och slåss sida vid sida med dem. Hon kallas ibland ”guldbinderacken” av tirakerna, och är den enda av de tre riddarna som talar hjälplig sakhra. Hennes ganska grova sinne för humor är välkänt och hon respekteras av tirakerna som en syster. Cornelia (”Khreela” för de tiraker som inte förmår uttala namnet) umgås mycket med vanligt folk och ser sig som deras vän och beskyddare, men kräver blind lydnad i träning och i strid. Hon kan få de mest härdade nykonverterade tirakerna att darra med sina utskällningar. Riddersdamen har i princip brutit med sin släkt som anser att hon är okvinnlig och inte beter sig som det anstår en adelsfröken. Cornelia är mörkblond, grönögd och har en kraftig uppnäsa. Hon ger ofta ett ganska härjar intryck och är sällan stilla. Sitt hår bär hon i en hästsvans. Hon kommer antagligen snart att, på rekommendation av sina överordnade, upphöjas till Zoriánordens andra cirkel.

Creo Verram av Quilla

35 år. Huset Veistir utsände är en rödhårig, skäggig och ständigt stirrande man. Han och hans hus står p.g.a. vissa avtal fri från fader Cleuviels auktoritet och kan teoretiskt sett göra som det vill. I praktiken inser han dock att hans ställning är hotad, då han lyckats skaffa sig allt för många fiender bland samorimännen, de andra handelshusen och lokalbefolkningen. Hans herre, Kem Vestir av Talon, är även han missnöjd med lönsamheten och har hotat sparka honom om inte handeln blir mer lukrativ. Creo vet att den cirefaliska expeditionen 2964 e.D. fann någonting mycket värdefullt uppe i Dom Ezaar och har därför i hemlighet desperat börjat förhandla med de fruktade ulvryttarna från Doxlhuntaha om fri lejd till bergens toppar i utbyte mot de andra stammarnas och Minuvielsborgs försvarsplaner.

Zoggor Gvarrakk

58 år. Denna för sin ålder mycket pigga Marnakhtirak är huset Wekzis agent i Minuvielsborg. Hon är egentligen ingen handelsman, utan har som huvudsaklig uppgift att spionera på och även sabotera för Vestirs män i hopp om att bryta deras dominans. Hon är en mästare på det hon gör, och en trevande allians mot Vestir har börjat uppstå mellan henne, huset Soluppgång och fler mindre handelsmän. Det är bara en tidsfråga nu innan Vestirs fördelar avskaffas, menar hon. Trots sin ålder och sexton barn i fem kullar ser hon fortfarande bra ut och har gjort sig känd som något av en mansslukerska bland Minuvielsborgs tiraker.

Vidar av Tuzan Rim

30 år. Det soldiska huset Soluppgångs utsände är denne excentriske man, en före detta smugglare med blod från både cirefalier och pyaralver i ådrorna. När han inte leder arbetet på det nya högkvarteret brukar han sitta på världshuset eller utanför templet och berätta vansinniga historier som han svär är sanna. Som exempel säger han sig en gång av misstag ha upptäckt att abboraten av Tibara var en utklädd dvärgakvinna vid namn Grem, att han en gång fann en ö precis utanför Thalamurs kust där kvinnor med magiska krafter härskade helt omedvetna om omvärlden, samt att ön Takalorr egentligen är ryggen på en enorm sovande groda, och att man därför inte ”bör föra så mycket oväsen i dessa trakter, då risken finns att ön då vaknar och hoppar till kallare breddgrader”. Även om Vidar utan tvekan är knäpp så är han en slipad affärsman och har trots sin korta tid i Minuvielsborg redan lyckats sluta flera fördelaktiga avtal. Många handelsmän menar att vansinnet bara är en list från hans sida för att verka ofarligare och dummare än han är.

Umeran Terringson Gästgivare

41 år. Föreståndaren för Albatrossen, Minuvielsborgs enda världshus, är en tjock, mörkhårig, skäggig och lite butter man. Han mer eller mindre flydde med sin familj från Talon för tre år sedan och hamnade här av en slump. Varför de flydde talar de ogärna om, men det handlade tydligen om obetalda skulder och faliska torpeder. Numera lever Umeran, hans hustru Verra och deras sju barn, varav fem flickor, ett ganska gott liv, även om de är ytterst misstänksamma mot cirefalier. Umeran är p.g.a. sina flickor dessutom ganska misstänksam mot unga män och ser till att döttrarna håller sig borta när stora skaror sjömän söker sig till huset.

Lumme Lövkoja

19 år. Minuvielsborgs och kanske hela Takalorrs enda missla är en liten blond, ekorrliknande figur vars favoritinstrument är en luta lika stor som han själv. Han arbetar som trubadur på Albatrossen där han är en omtyckt attraktion. Lummes visor är ofta ganska fräcka, särskilt sedan han började skriva på sakhra. Populärast är sången om den närsynte dvärgen mäster Kurin som en dag ser en stor sten och börjar förföra den i tron att det är en flicka. Efter att ha levt med stenen i sju år informerar så en av dvärgens vänner honom om att hans hustru är en sten, varpå Kurin svarar att han väll tyckt att hon varit ovanligt spännande och livfull för att vara dvärg. Denna sång har blivigt oerhört populär bland tirakerna och har redan börjat spridas mellan byarna. Lumme härstammar ursprungligen från Daggbacken, men gav sig för tre år sedan ut på äventyr och led skeppsbrott på Takalorrs nordkust. Han planerar att någon gång återvända hem, eller ge sig ut på nya äventyr, men har svårt att skiljas från alla sina nya vänner.

Äventyrsuppslag

Området erbjuder många olika möjligheter till äventyr. I norr ligger det hårt trafikerade, men även pirattäta Takalorrsundet, i söder ligger de otillgängliga Dom Ezaarmassivet och i mötet mellan människornas och Bazirktirakernas kultur frodas intrigerna. Här följer några korta förslag till äventyr, som spelledaren kan utveckla eller ta som de är eller improvisera kring.

Herr Hadars hemlighet

Bakgrund: Herr Hadar har sedan en längre tid betett sig märkligt. Den en gång så utåtriktade riddaren har blivigt tystlåten och rider allt oftare ut till Urazsskogen. Herr Veron är fundersam och ber rollpersonerna att skugga honom. Lyckas de görs en oväntad upptäckt. Herr Hadar visar sig vara förälskad i en av skogens Bokktah, en dryad. Hon verkar ha en nästan magisk kontroll över riddaren, och tycks mest anse att det hela är en kul förströelse. Blir denna kärleksaffär allmänt känd riskerar herr Hadar uteslutning ur Zoriánorden och i värsta fall bannlysning.

Komplikationer: Riddaren kommer att göra allt för att få fortsätta träffa sin nya kärlek, även om det innebär allvarliga risker. Dryaden låter sig inte talas med. Avslöjar rollpersonerna herr Hadar kommer han uteslutas ur orden, och rollpersonerna har skaffat sig en fiende för livet. Att riddaren är omtyckt av lokalbefolkningen gör knappast saken bättre för rollpersonerna. Försöker rollpersonerna skada eller döda dryaden kommer det att resultera i att själva växtligheten kring Minuvielsborg reser sig i en störtvåg av vrede och börjar angripa människor och tiraker. Om riddaren får fortsätta sina kärleksmöten med dryaden kommer han en dag att hamna i ett bakhåll av Doxluntah, som tillfångatar honom. Sker detta kommer hon drabbas av dåligt samvete och göra allt som står i hennes makt för att rädda människan.

Zeraksholmens hemsökelse

Bakgrund: Så länge områdets tiraker kan minnas har man berättat spökhistorier om den hemsökta Zeraksholmen. Man talar om skepp som kommit för nära den karga ön och flutit i land dagar senare utan en levande varelse ombors och om hur man dimmiga nätter hört blodisande vrål från ön. Flera av sagorna handlar om hur en grupp pirater bosatte sig på ön och tillfångatog tiraker som de sedan krävde lösen för. En dag begick de dock misstaget att kidnappa en schaman med fruktansvärda krafter som förbannade de giriga människorna med att de aldrig någonsin skulle kunna lämna ön, inte ens i döden. I gott väder kan man från långt håll se att det finns flera gamla svårt raserade, tornliknande hus på ön. Människorna undviker vanligtvis Zeraksholmen, då den omges av flera svårupptäckta skär och flera jättebläckfiskar lever utanför öns norra sida. Rollpersonerna kommer i kontakt med legenderna då ett skepp från ett av de stora handelshusen går på grund vid ön en stormig natt och de ombeds hjälpa räddningsexpeditionen.

Komplikationer: Rev, stormar och jättebläckfiskar är i sig alla svåra hinder, men de bleknar i jämförelse med Zeraksholmens ryckte. När rollpersonerna väl når den grundstötta båten upptäcker de att alla sjömännen har försvunnit, måhända för att söka skydd på ön. Man måste börja leta efter dem bland ruinerna och stenrösena. Vad finns egentligen på Zeraksholmen? Vem byggde egentligen de gamla ruinerna, och varför övergavs de? Detta skräckäventyr kan i princip utvecklas till vad som helst, men det lär bli en minnesvärd natt på den stormpiskade ön.

Expedition Dom Ezaar

Bakgrund: Trots sin närhet till Minuvielsborg har ingen noggrannare kartläggning gjorts av bergsmassivet i söder, det en gång vulkaniska Dom Ezaar. Gripar, odjur, ulvar och Doxluntahstammen gör det hela till ett riskabelt projekt. För ett antal år sedan försökte dock ett antal cirefalier utforska floden Gûm Varrs källor, men försvann spårlöst. Dock återkom en ensam av expeditionens medlemmar året därpå, lidandes av en okänd febersjukdom. Han kunde inte svara på frågan om vad som hänt, men yrade konstant om tempel uppe i bergen, vaktade av ulvar och fyllda av rikedomar. Han avled bara några dagar efter ankomsten till Minuvielsborg. Nu, ett år efter dessa händelser, har flera giriga äventyrare anlänt till Minuvielsborg för att finna bergens hemligheter. Mest angelägen om att göra detta är dock Creo Verram av Quilla, huset Veistir utsände. Efter flera misslyckanden fruktar han att en lyckad expedition är enda sättet att få behålla sitt arbete.

Komplikationer: Rykten går om att Creo Verram är i besittning av en karta som den överlevande cirafaliern ritade innan sin död. Många vill lägga vantarna på denna, men flera av de andra handelsmännen önskar bara sabotera så mycket som möjligt för huset Verram. Vilken sida rollpersonerna än stödjer kommer de att stöta på åtskilliga hinder när de väl når bergen. Ulvarna är ett faktum, men de tempel de sades vakta är det inte. Fanns det över huvud taget någon sanning i cirafalierns yrande, eller fanns det någonting helt annat, någonting som gjorde honom galen? Dessutom återstår att se om det ligger någon sanning i ryktena om huset Vestirs kontakter med Doxluntahs ulvryttare som härjar i området.

Missionärer

Bakgrund:: Rollpersonerna deltar i mission bland tirakerna, antingen som samorimän eller deras medhjälpare.

Komplikationer: I vissa stammar mottas samorismens utsända med nyfikenhet och intresse och hos andra med direkt fientlighet och våld. Rollpersonerna kommer nästan garanterat att komma på kollisionskurs med stammens shaman, som ogillar vad han uppfattar som hädelse mot mörkrets gudinna. Försök att förklara invecklade teologiska resonemang för de ofta rätt enkelspåriga tirakerna kan vara både frustrerande och underhållande. Att försöka hantera motsättningar mellan omvända och Mahktahtroende är också ett stort problem som i värsta fall kan leda till blodspilla och inbördeskrig inom stammen.

|} [[Kategori:]]