Ordi Nemo im Aeterna
Ordi Nemo im Aeterna, Det eviga förnuftets orden, är ett av Daakkyrkans mest plågsamma minnen. De var de eviga sökarna efter förnuft och mening, sanningen bakom allt, och hängav sig så åt sin strävan att de ifrågasatte själva Herren. Deras lära gick ut på att se bortom människans uppfattning om verkligheten, varandes ett högst subjektivt medvetenhetsskikt, och på så vis genom idoga iakttagelser och teoretiska resonemang sluta sig till hur världen egentligen var beskaffad. På så vis hoppades de nå gudomlig insikt och välsignelse, och se Daaks skapelse som den verkligen var i all sin härlighet, ofördunklad av människans blindhet och våldsamma känsloliv.
Ordi Nemo var ansvariga för inkvisitionen under Daakkyrkans första 800 år, och gick hårt fram mot de gamla gudarna i Jargien. De avskydde vidskepelse, folktro och svart magi, och deras framfart blev mycket fruktad. De sökte själva forma världen, med eld och i blod, till något som mer liknade den verklighet de trodde dolde sig bortom sinnets slöjor – den värld de upplevde i meditation och bön. Ordens inkvisitorsämbete kom den att forska i gammal, förbjuden kunskap den kanske mer än någon annan också bidrog till att utplåna, och samtidigt som delar av orden fick alltmer politiskt inflytande isolerade sig andra från världen och försjönk i forskning och kunskapstörst. Från kejsarens och aboratens håll såg enbart den politiska delen av orden som ett hot, fram till den 9:e december anno 799. Primoden av Davos, en framstående medlem i Ordi Nemo, lät då utfärda att orden slutit sig till att världen som sådan var ytterst lagbunden, emedan Daak påstods vara ofelbar. En ofelbar varelse kunde inte existera i eller bortom en lagbunden värld emedan det skulle göra honom begränsad och därmed inte ofelbar, och således hade orden konstaterat att Daak inte existerade. Man föreslog inga åtgärder utom en snar upplösning av kyrkoväsendet och en förkastelse av alla gudar. "Förnuftet må härska över Mörkret", löd ordens devis, som nu åberopades fullt ut.
Den politiska delen av orden chockades av det hela, ovetande om att det var något ordens lärda gemensamt slutit sig till genom år av teorier och spekulationer, och en hel del olovliga magiska experiment. Orden bannlystes, upplöstes och förklarades kättersk av aboraten, och primoden av Davos själv dödades av sina egna noviser genom en glödgad järnstång i ändtarmen, enligt färgstarka vittnesmål. Delar av orden infångades, torterades och avrättades, men merparten undkom och gick i exil till Edhron. De anslöt sig där till den ökände nekromantikern Kraden Nanorgóna, en sanningssökare också han, och spred framgångsrikt sitt budskap bland de Daaktroende på Cai. När drakarna omsider ödelade Nanorgónas rike försvann Ordi Nemo ur historien.
Men Ordi Nemo im Aeterna gjorde allt för att rädda sin lärdom och doktrin. Den tillförordnade ordensmästaren upplöste sällskapet under Edhrons undergång, men ålade medlemmarna att föra Förnuftets röst vidare och bekämpa den falske guden Daak för evig tid. Somliga följde Nanorgóna till Nadaria, andra tog sig till Mûhad. Idag, drygt tvåtusen år senare, finns rester av Ordi Nemo framförallt i Sankt Orthos eremitorden, som till viss del blivit en täckmantel för de få nutida följeslagare Ordi Nemo, nu närmast en uråldrig konspiration, fortfarande har. Arv från orden finns också inom Allvetandets brödraskap och bland Mûhads mystiker, där mycket av ordens kunskap om Skugglanden och de gamla jargiska gudarna finns bevarad i ockult tradition. Sankt Orthos var ingen Nemoit – att hans föreställningar kom att blandas ihop med resterna av deras var mest en slump. Arvorns hammare gör måhända klokt i att vara misstänksamma – Förnuftets orden lyckades leva vidare åtminstone i anden, och dess idéer håller åter på att vakna bland Orthos barn. Och än finns faktiska enstaka överlevare från det faktiska Ordi Nemo, odödliggjorda av Nanorgónas mörka magi. Vandöda som väntar i mörkret, och i tysthet planerar Förnuftets seger över religion och vidskepelse - Daakkyrkans fall.[1]
