Raptari
Raptari, även känd som Laptali, Roshanr, Devatari och Yege Dawa, är en gudom av oklart ursprung som med tiden blev den viktigaste guden i det edronitiska imperiet. I bevarade källor från Jargien såväl som Mûhad är Raptari känd för världen under epitet som "Den svarte ogärningsmannen", och identifierades av Neo-mûhadinerna med Ilik, ondskans ande, men många zhaner i Mûhad vördade Raptari när Edron stod på höjden av sitt inflytande, och kvardröjande spår av gudens kult återfinns ännu i Västlanden.
I bevarade textfragment från Akpilos beskrivs en gudom som dvaldes i Mörkret före världen, och lyckades stjäla en röd stjärna från himlasfärerna för att bringa ljus i skapelsen. Detta kom senare att blandas med de zhaniska föreställningarna om Sovarna, till en myt där guden ifråga, Raptari, genom sin dans sände Sovarna i dvala och därmed hindrade dem från att behålla världen försänkt i mörker för evigt. Raptari placerade den röda stjärnan mellan de fem himlarna, där den blev upphovet till Den himmelska elden och därmed Kwarenah och allt jordiskt liv, skaparglädje och positiv energi. Raptari i zhanisk mytologi kom därför att ha dubbla roller, både kopplad till den negativa energin från Avgrunden och Tomrummet bortom stjärnorna, och den positiva från Världens hjärta och Den himmelska elden. I tidig edronitisk teologi betraktade man med anledning av detta ofta Raptari som en hermafrodit, men genom historien fick guden allt mer kvinnliga karaktäristiska, särskilt i Ziu och Mûhad där den associerades starkare med de dunkla krafterna. Under Edrons sista årtusende tänkte man sig snarast tre avatarer av Raptari, en manlig som representerade makt, visdom och kreativitet, en kvinnlig som stod för krig, sexualitet och död, och en könlös som verkade som en balans mellan de båda och därigenom förkroppsligade upplyst aktivitet och mystisk kunskap.
Raptari började som en mindre betydelsefull gud i Edron, om inte i Akpilos, men dess många gestalter och mystiska signifikans ansågs med tiden ha allt större betydelse, och mäktiga tempel och ziggurater restes till Raptaris ära vida över Edrons väldiga domäner. Guden tog emot slakt- och människooffer i stora ritualer som sammanföll med vår- och höstdagjämningen, då zhanerna trodde att motsatskrafterna kom närmast den fullständiga balans de skulle ha i evigheten efter världen, och dessa högtidsdagar kunde bli väldigt blodiga affärer i imperiets städer. Raptari hade inte egentligen någon makt att förändra världens natur, så mycket som den mänskliga naturen - genom offren hoppades prästerskap och lekmän komma högre i gudens gunst, och därigenom få del av de insikter, färdigheter och välgångar som Raptari kunde frambringa. Eldsfurstarna, Edrons överstepräster, behövde få Raptaris välsignelse för att i sin tur kunna kröna kejsare, kungar och satraper, så att dessa potentater begåvades med Kwarenah, den gudomligt sanktionerade maktens ljus. På så sätt kom Raptaris lära att, indirekt, bli statsbärande i det edronitiska imperiet.
Kraden Nanórgona hamnade under sitt trehundraåriga välde i en dödlig konflikt med en grupp Eldsfurstar svurna åt Raptaris manliga aspekt, kulminerande i prästernas släckande av Den eviga elden i Darasgata. Nanórgona lät då statuera ett exempel genom att offra alla manliga präster i hela imperiet åt Raptari, en spektakulär handling genom vilken han ansågs sätta sig själv som ensam präst åt Raptaris manliga aspekt. Han utsåg senare ett antal manliga eldsfurstar lojala till honom personligen, men gudens prästerskap i övrigt kom i fortsättningen att uteslutande bestå av prästinnor, svurna åt den kvinnliga och den androgyna aspekten.
Brännandet av Edron skadade svårt förtroendet för Raptari - varför hade guden inte räddat imperiet? Värre var dock att Brännandet, och den därpå följande kollapsen, förstörde Raptarikultens infrastruktur; knappt en enda Eldsfurste överlevde, och de eviga eldarna ersattes av drakarnas flammor, snabbt slocknande i Skugglandets fuktiga dimma. Raptaris kult hade varit beroende av en statmakts stöd för sin popularitet och överlevnad; dess mytologi och ideologi var för komplex för vanligt folk, och när templen inte längre kunde hållas storslagna och imponerande och prästerskapet inte längre kunde erbjuda skådespel och bröd gick det snabbt utför. Några hundra år efter Edrons fall var Raptarikulten i stort sett bortglömd i västerled, och överlevde bara i förvriden form bland mystiker i Mûhad och de Heftalitiska kannibalerna.
Hos darkenska och toshiska stammar i Eumo, Ressiöknen och Sydlanden finns emellertid en gudinna kallad Yege Dawa, som anses vara en manifestation av Raptari. Hon är sprungen ur mörkret bortom stjärnorna (ofta betraktad som den bångstyriga dottern till Hu-Ze, Akazufurstarnas ledare) men tog med sig dess hemliga kunskaper när hon rymde till människornas värld, där hon svurit att inte vila förrän allt levande blivit upplyst. Yege Dawa förmedlar insikter i lag, magi och moral, och representerar väl avvägt handlande och dold kunskap. Hennes vanligaste form är en grönhyad kvinna med en Apsarakrona, men hon avbildas också ibland som en ebenholtzfärgad kvinna med krona smyckad med små kranier; i denna gestalt representerar hon kraft, makt och mystisk sexualitet, och det händer fortfarande att människor offras till hennes ära.
Edrons inflytande kan också ha givit upphov till Raptarikulter i de gåtfulla länderna bortom De vittrade öarna, men om dessa vet man föga. Den Arkipelagiska gudomen Rashin, den stora hajen, tros ibland vara ytterligare en märklig manifestation av Raptari.
