Xinu

Smärtans och plågornas gud, som i begynnelsen vände sig mot de andra gudarna och tog Mörkrets sida i kampen om Mundana. De äldsta kända källorna om guden Xinu beskriver denne som en bland nekrokraternas höggudar i det fornstora Danarth. Dessa var:

• Beel, rättvisans gud
• Dibuk, dödsguden
• Kadar, krigsguden
• Nimbe, kungarnas gud
• Xinu, plågornas furste
• Zebul, som höljer världen i dimma
• Koyn, visdomens gud

Xinus roll i denna mytologi var något av en rebell, den förbjudna kunskapens väktare. Guden tog på sig smärta och dök ner i Avgrunden för att uppnå visdom och insikter om det fördolda, men dessa insikter kom till ett högt pris - Xinu såg världens innersta väsen, som bara Drömmaren kände, och tog på sig rollen att befria människan från gudarnas orättfärdiga bojor, som hämmade hennes potential som varelse. Detta gjorde Xinu pariah bland gudarna, och väldiga strider utkämpades mellan denne och de andra, i synnerhet Dibuk, medan världen ännu var ung. Xinu bannlystes omsider, svårt skadad av Dibuks lie, och valde att försaka mycket av sin kraft för att i avskiljdhet bida sin tid tills de sista dagarna stundade, då guden skulle återkomma i sex skepnader och åter ta upp kampen mot de andra gudarnas ordning, och vägleda sina tillbedjare till grundadet av en ny och bättre värld.

Xinus roll i mytologierna hos kulterna i framförallt Jargien, Drunok och Consaber är markant annorlunda, präglad av Daaktrons eskatologi och apokryfer. Ibland ser man Xinu snarare som en fallen ängel eller kraftfull ande snarare än en gud i sin egen rätt, men vanligst är likfullt att han anses vara en gud, även om Daak är det rådande världsalltets högste. Xinus roll i dessa mytologier betonar framförallt gudens uråldriga ansvar som väktare av farlig kunskap. Bara Xinu bland gudarna dök ned i Avgrunden, och bara Xinu såg bortom världens slöjor, bortom alla de sju portarna, en roll för vilken Xinu länge högaktades bland gudarna, tills Daak gjorde anspråk på världalltet, och Xinu åter föll i onåd, som en gång i Danarth för länge sedan.

Det är viktigt att betona, dock, att dessa kulter för det mesta (de i Damarien är ett markant undantag) inte ser Daak som ond eller någon som tvunget måste störtas. Man tillber i stället Xinu i hopp om att få ta del av de hemliga kunskaper guden förvaltar, genom vilka man inte hoppas bryta Daaks ordning så mycket som nå insikt att ta mänsklighetens öde i egna händer och tillsammans skapa utopin i Xinus visioner; med eller utan Daak. På många håll, i synnerhet i Thalamur, florerar Xinukulter nästan uteslutande i välbärgade kretsar, bland magiker, makthavare, och intellektuella. Kunskapen Xinu förvaltar är nämnligen så kraftfull, så farlig, anser man, att det vore helt kontraproduktivt om den kom plebejer till del; bara personer av stark vilja och intellektuell integritet kan hoppas ta till sig gudens budskap utan att helt krackelera mentalt; att så många av de som utsätts för kultens riter förlorar förståndet på olika sätt anses som ett tydligt tecken på detta.

Skiss över de sju portarnas struktur

Det klassiska förknippandet av Xinu med smärta och plågor kommer från Xinumytologins föreställningar om kroppens och själens transcendens. Smärta, skräck, trauman och andra plågsamma upplevelser eller känslor kan användas för att långsamt bryta ned, eller helt sonika slå sönder, mentala strukturer och transcendera sin gamla uppfattning om världen; komma närmare de fördolda sanningar som gudarna velat hemlighålla. Självspäkandet i synnerhet är en del av dessa föreställningar, men även Xinukultens ökända mardrömsbindel, som ofta används i initiationsriter för att tvinga folk att se bortom sina egna inre barriärer och smaka på sanningens pris. Ingen kunskap kommer gratis; Xinu gick igenom lidanden och stympade sin kropp och själ för att passera de sju portarna, och riskerade allt med sitt nedstigande i Avgrunden; hängivna tillbedjare är beredda att uppleva samma smärta för kunskapens och styrkans skull.

Portarna

Xinukultens offerriter används framförallt för att blidka De sju portarnas väktare. Dessa var ursprungligen Danarths sju höggudar, men Xinukulterna gör gällande att Xinu numera behärskar samtliga av dessa portar utom sjätte, vars väktare Zebul valde att förstöra porten och för evig tid förneka människan de hemligheter som låg bortom. Sex portar återstår dock, sex som Gudens kroppar, och var och en av dessa kroppar kommer när världen faller att kliva igenom varsin port och övergå till att existera i Sanningarnas rike. Gudens tillbedjare, å andra sidan, kan blott hoppas öppna portarna genom att blidka de väktare som Xinu placerat där, mäktiga, blodlystna andar. Många försök har gjorts att öppna portarna utan själsoffer, men inget har lyckats, något de mer rationella Xinukulternas magiker slitit sitt hår över - varför dylika offer är en nödvändighet har helt enkelt inte gått att tillfredställande förklara, varken teologiskt eller magiteoretiskt. De flesta framträdande kultmedlemmar har någon gång deltagit i ceremonien för Öppnandet av den första porten, Makur, men betydligt färre har skådat bortom den andra och den tredje, bara de allra mäktigaste har skådat bortom den fjärde, möjligen har någon enstaka av Xinus överstepräster i världen nått den femte, och att tränga än djupare kompliceras storligen av avsaknaden av Terbeol, Zebuls port. Nekrokraterna i forntiden kan ha nått Terbeol innan den förstördes, men det är inte känt om den sjunde porten, Hazeh, överhuvudtaget kan nås av dödliga män, om Xinu hållit någon väg öppen för sina följeslagare.

Makur

Makur är Domens port och vaktas av demonen Teltsath'umierdne. Porten kan ses i drömmar och under meditation och självspäkande, och kan nås och öppnas av den som förrättar ett själsoffer i en åttonde magnitudens ceremoni. En lyckad ceremoni kommer ge kraftfulla visioner och upplevelser som varar i åtskilliga timmar, under vilka man för en dialog med Telsath'umierdne och vandrar i de väldiga hallor som ligger bortom Makur. Man kommer här ges insikter i det jordiska livet och dess värden.

Edijo

Edijo är Förgänglighetens port och vaktas av demonen Ubara-Tutu. Den kan ses i drömmar, under nära-döden-upplevelser, och i extrema fall av självspäkande, självsvält, sjukdom och tortyr, och nås av den som redan passerat Makur genom ett själsoffer av en gravid kvinna i en tionde magnitudens ceremoni. Upplevelserna här är en mardrömslik vandring genom dödsriket, men har potential att ge förståelse för döden och dess mening, och förgänglighetens och tidens syfte hos alla jordiska ting.

Gegug

Gegug är Tvedräktens port och vaktas av en ande kallad Tsuhahamanda. Den kan anas i drömmar, under bärsärkagång och drogrus, i feberyra och i ögonblick av stark smärta, fruktan eller vrede. För att nå och öppna denna port måste man ha passerat Makur, och offra en fullvuxen man eller kvinna som är stark till kropp och själ i en tionde magnitudens ceremoni. Resultatet blir en vandring över dimhöljda slagfält, fånghålor, sängkammare och tronsalar i en odyssé genom världens motsättningar och fejder. Tsuhahamanda kan ibland angripa ens själ, vilket är mycket farligt. Man kan dock här vinna stor insikt i processerna som drivit på världen och dess riken, i blodtörst och vrede och stolthet och sorg, men aldrig i uppgivenhet - det är Edijos domän.

Nimbru

Nimbru är Maktens port och vaktas av Chilam, Xinus löjtnant bortom världen. Den kan anas i riktigt djupa drömmar, och genom speciella metoder för självspäkning och meditation, men är svår att nå eftersom man först måste passera genom både Edijo och Gegug, vilket kräver att man går två gånger genom Makur. Det sägs dock att man kan ta en genväg till Nimbru via Edijo eller Gegug, men dessa genvägar ligger djupt fördolda i Dödsriket respektive Skugglandet, och kan bara nås genom högeligen obskyra riter. Den konventionella metoden att nå Nimbru förutsätter ett offer av någon som är född till makt, ju högre desto bättre, och en tolfte magnitudens ceremoni. Innanför Nimbru väntar förståelse för vad som verkligen driver själar, både dödliga och eviga, och närmast kuslig insikt i hur dessa själar kan bejakas och blidkas, manipuleras och förledas till ruinens rand, och bortom.

Barlhotem

Barlhotem är Plågornas port och den Xinu själv vaktade i forntiden. Idag är dess väktare, påstås det, en inkarnation av guden, möjligen dess sjätte avatar, och vid Barlhotem får man således stå öga mot öga med Gisslaren själv. Att nå hit är allt annat än lätt, emellertid - man måste ha passerat alla de fyra tidigare portarna, och sedan få en annan Xinutrogen att ända sitt liv i plågor i samband med en artonde magnitudens ceremoni. I uppenbarelsen som följer måste man stå redo att övertyga sin gud om sin värdighet, för att sedan passera genom ett helvetiskt rike av smärta, blod och flammor innan man kan nå kunskapen som ligger fördold i dess djupaste avgrunder. Det är inte helt klart vad denna kunskap är, eftersom ingen känd kultmedlem i modern tid har nått så här långt, men det finns många olika, och ofta motsägelsefulla, påståenden om det i Xinukultens mer apokryfa verk. Ett vanligt påstående är att man får insikt i vilka gudens inkarnater är, och hur människans köttsliga skal kan transcenderas.

Terbeol

Terbeol är den förstörda Dimmornas port, som inte kan nås med några kända medel. Om den överhuvudtaget fortfarande existerar i något av världens riken vaktas den förmodligen fortfarande av Zebul, som inte tvunget kommer låta Xinudyrkare passera. Denna sjätte port är i mångt och mycket en helig graal för de Xinutroende dock, för bortom Terbeol väntar insikt i hur även själen kan bryta sig fri från gudarnas grepp, och hur man når Hazeh, Upplösandets port, där världens barriärer tar slut och de yttersta insikterna väntar. Det sägs att Xinus kraftfullaste ande residerar bortom Hazeh utanför världsalltet, och därför är avskuren från sina tillbedjare sedan Terbeols förstörelse. När de sista dagarna kommer ska Xinukulten under inkarnaternas vägledning öppna upp en väg till Hazeh, och guden skall åter bli en.

Hazeh

Den sista porten.