Ignarios Katekes

Ignarios katekes är en av den jargiska Daakkyrkan stödd katekes skriven av primoden Ignarios Donato av Xanto (2802-2866 e.D.). Skriften är tänkt som en sammanfattning av de grundläggande principerna och dogmerna inom den jargiska Daakkyrkan.

Om trosbekännelsen

Fråga: Hur lyder trosbekännelsen och hur skall vi förstå den?

Svar: Kyrkans trosbekännelse lyder sålunda: ”Daak är den allsmäktige skaparen. Daak är den ende guden. Han härskar över världen, både den synliga och den dolda”. Sålunda skall vi förstå den: Daak allena skapade världen och hans makt är utan like eller gräns. Trosbekännelsens kärna är att visa på Daaks unika status som allenarådande skapare, han hade ingen partner eller jämlike som formade världen samman med honom, och Daak allena skall vi tacka och lovprisa för detta stora verk. De två världarna som omtalas är å ena sidan det materiella planet, format av de fyra elementen, av vilka våra kroppar är en del och å andra sidan det immateriella andeplanet, där själar, änglar och demoner har sin vistelseort. Dessa båda är likvärdigt skapade av Daak, och även om de är varandras motsatser så är de båda blott olika sidor av samma storslagna skapelse. Att inse att människan har en dubbel natur som både själslig och köttslig varelse och att allt, från okroppsliga andeväsen till de själlösa djuren, har sin upprinnelse i Daak och är honom underställd, är grunden för vår tro. Sålunda är detta vår trosbekännelse.

Om De sju påbuden

Fråga: Hur skall vi förstå det första påbudet: ”Du skall inga andra gudar hava bredvid Daak som är den ende guden”?

Svar: Daak allena formade världen genom sin vilja och makt och är sålunda unik, höjd över allt i sin skapelse. Inget annat väsen kan eller får därför ställas vid sidan av Daak, då detta både är dårskap och förräderi mot den allsmäktige skaparen. Endast Daak är sann gud och alla andra väsen som hedningarna tillskriver gudomlighet är i bästa fall missuppfattningar av Daaks sanna natur eller amsagor utan verklighetsförankring och i värsta fall demoner och oheliga väsen vars syfte är att locka människor från Daak och därigenom tillfredställa sin oheliga hunger efter makt över Herrens skapelse. När ni åkallar helgonen, martyrerna, profeterna och de heliga väsendena Ignarios och Fexior i era böner, minns då att dessa, även om deras helighet och makt vida överstiger din egen, blott är tjänare vars kraft alltid i slutändan har sin upprinnelse i den allsmäktige Daaks storhet och myndighet. Sålunda är detta det första och främsta påbudet.

Fråga: Hur skall vi förstå det andra påbudet: ”Du skall inte göra och tillbe avbilder av Daak”?

Svar: Många falska religioner har byggts upp kring tillbedjan av avgudabilder och fetischer som sagts vara gudar i sig. Detta är hädelse av värsta slag, då intet gudomligt någonsin kan bebo en simpel avgudabild av trä och metall. Att be till en sådan är vansinne och den som säger: ”Daak bebor denna avbild” är sannerligen en lögnare eller en dåre. Dock är det ingalunda en synd att avbilda det gudomliga om detta sker med respekt och underdånighet och så länge vördnaden riktas mot det avbildade snarare än bilden själv. Minns att en bild av Daak, profeterna eller helgonen endast är bilder och att de i bästa fall endast förmår förmedla en förgängligt liten bit av Daaks härlighet. Sålunda är detta det andra påbudet.

Fråga: Hur skall vi förstå det tredje påbudet: ” Du skall inte missbruka Daaks namn, ty Daak straffar den som missbrukar hans namn”?

Svar: Daak har i sin nåd och i sin visdom gjort oss människor till en viktig del av skapelsen och kampen mot ondskan i världen. Genom sina uppenbarelser har han skänkt oss kunskap om sitt väsen och givit oss rätten och skyldigheten att med tanke, ord och handling kämpa mot ondskan inom oss själva och i världen utanför. Daaks namn är heligt, och det är i hans namn som vi höjer våra vapen mot ondskan. Att missbruka Daaks heliga namn är sålunda en fasansfull synd. Detta kan ske på ett flertal olika sätt. Dels har vi den som använder Herrens namn för att förleda och förtrycka sina medmänniskor för egen vinnings skull och dels har vi dem som oaktsamt och arrogant nyttjar Daaks namn i svordomar eller hädelser. Båda dessa är förkastliga och måste vänta sig Daaks vrede och straffdom, ty Herren är helig och heligast av allt är hans namn. Att på detta sätt missbruka något av Daaks många titlar eller andra namn är likaså det en svår synd, men ej av samma fasansfulla magnitud som hånandet av Hans sanna namn. Sålunda är detta det tredje påbudet.

Fråga: Hur skall vi förstå det fjärde påbudet: ”Du skall helga vilodagen”?

Svar: Alla dagar är heliga i Daaks ögon och varje dag hedrar vi Herren genom arbete, barmhärtighet och gudfruktighet. En av veckans sju dagar, Sabatio, har dock Daak i sin nåd reserverat för heliga ting. Denna dag skall människan vända sig bort från det jordiska för att med bön och eftertanke ägna sig åt vårdandet av sin egen själ. Denna dag skall inget arbete ske utom till Daaks ära och själens förkovrande. Detta göres genom att med öppet hjärta och sinne närvara vid Herens gudstjänster, genom studierna av de heliga böckerna och genom stilla bön och reflektion. Att viga denna dag åt jordiska sysslor är oklokt och syndigt, då det är tecken på en förvärldsligad och ogudaktig natur. Sålunda är detta det fjärde påbudet.

Fråga: Hur skall vi förstå det femte påbudet: ”Du skall icke dräpa”?

Svar: Daak har i sin nåde givit oss livet som en gåva och var och en av oss, från den simplaste bland slavar till den mäktigaste av kejsare, har en roll och ett uppdrag skänkt oss av Daak. Det är vår plikt att utföra vår uppgift i livet, ty inget liv saknar värde i Daaks ögon, ty även den minste av oss är en del i Herrens plan för Mundanas frälsning. Det är därför en svår synd att dräpa ett annan besjälat väsen, ty endast Daak, Han som skänkt oss livet och formade oss i moderlivet, äger rätten att ta detta ifrån oss. Dock finns tillfällen då det är nödvändigt att dräpa, och Daak har i sin visdom givit oss den svåra och sorgefyllda uppgiften att i vissa fall utföra Hans vilja mot de orättfärdiga. Att i strid dräpa en fiende med svärd i hand är ingen synd, ty Daak har givit oss rätten att skydda oss mot de orättfärdiga som önskar skada oss. Att dräpa en brottsling är ingen synd, ty Daak har skänkt härskarna skyldigheten att upprätthålla lagen och skydda sina undersåtar mot mördare, tjuvar och upprorsmän. Att dräpa en hedning eller kättare som fylld av ondska och dårskap bekämpar Daak och hans tjänare är ingen synd, ty den som lyfter sin hand mot Daaks tjänare är Daaks fiende. Att dräpa den som med berått mod begått blasfemiska synder är ingen synd, ty Daak har sagt oss att sådana synder aldrig kan förlåtas i livet, utan att frälsning för sådana brott endast står att finna i skärseldens renande lågor. Att dräpa är stundom av nöden, men skall aldrig göras med glädje eller lättsamhet, ty Daak har sagt att i hans rike skall inga svärd längre finnas och inget blod fläcka marken. Sålunda är detta det femte påbudet.

Fråga: Hur skall vi förstå det sjätte påbudet: ”Du skall inte ha begärelse till din nästas hus, inte heller till hans hustru eller till något som tillhör din nästa”?

I sin visdom har Herren givit var man rätten till en del av sin stora skapelse och befallt oss alla att vara nöjda med det vi har givits till del och inte missunna vår nästa det som Daak skänkt honom. Om du så är konung och äger oräkneliga riken och slott eller en tiggarmunk som endast äger kläderna på sin egen kropp har Daak sagt oss att det din nästa äger och brukar på ett rättfärdigt laglydigt ej kan tas ifrån denne. Efter att ha givit Herren och den av Daak tillsatte härskaren sin del är det upp till alla att bruka sina tillgångar som de själva anser lämpligt. Daak har också i sin visdom skänkt oss det heliga äktenskapet mellan man och hustru, så att de med varandra kan leva i kärlek och trohet och välsignas med rättrogna, äkta söner och döttrar. Den som har begärelse till sin nästas hus eller hustru något annat som rättmätigt tillhör denne hotar den av Daak instiftade ordningen och den som genom tjuvnad eller äktenskapsbrott tar det som tillhör nästan syndar svårt. Sålunda är detta det sjätte påbudet.

Fråga: Hur skall vi förstå det sjunde påbudet: ”Du skall inte bära falsk vittnesbörd mot din nästa”?

Daak gav människan talets gåva för att vi med detta skulle kunna ära skapelsen och förstå herrens vilja och våra medmänniskors tankar bättre. Den som nyttjar sin röst till att sprida lögner och villfarelser snarare än sanning och insikt perverterar därför Herrens gåva till oss och syndar därför svårt. Svårast av alla lögner är den som bär falsk vittnesbörd mot Daaks heliga ord och kyrkans välsignade lära. Svår är också synden hos den som bär falsk vittnesbörd mot sina medmänniskor och säger om dem vad som är falsk och orätt och som med lögner gynnar sina egna begär på deras bekostnad. Sålunda är detta det sjunde påbudet.

Om synd och botgöring

Fråga: Vad är De Sju Profana Syndernas natur?

De sju profana synderna är förbrytelser mot Daak som kan botgöras genom att syndaren med öppet hjärta och ärligt uppsåt ber Herren om förlåtelse genom att bekänna synden för en av Daaks präster. Den första av dessa synder är olydnad, och denna synd begår tjänaren som går emot sin herres order, hustrun som vägrar lyda sin make eller barnet som går emot sina föräldrar. Den andra synden är lögn, att medvetet säga det som man vet inte är sant eller bryta mot det sjunde budet genom att bära falsk vittnesbörd mot sin nästa. Den tredje synden är otrohet, att ha köttslig förening eller lustfyllda tankar om någon annan än sin äkta make eller maka eller att förleda en annan att begå äktenskapsbrott. Den fjärde synden är ocker, att medvetet kräva överpris på en vara, att kräva ränta av sin nästa eller genom att utnyttja sin nästas nöd för att tillskansa sig mer än man har rätt till av denne. Den femte synden är svordom, att genom vanvördigt eller orent språk förpesta de rättrognas öron, att genom att åkalla det gudomliga på ett respektlöst sett bryta mot det tredje påbudet eller genom att åkalla demoniska och orena väsens namn. Den sjätte synden är dryckenskap, att söka redlöshet genom rusdrycker eller droger. Den sjunde synden är hasardspel, att genom spel, lekar eller vadslagning spela om pengar, egendomar eller tjänster.

Fråga: Vad är De Sju Blasfemiska Syndernas natur?

De sju blasfemiska synderna är brott riktade direkt mot Daak och Hans kyrka och är sålunda de värsta brott en människa kan begå. Det finns ingen förlåtelse i detta liv för en syndare som gjort sig skyldig till en så fasansfull handling. Endast i skärseldens renande lågor kan en synd av sådan fasansfull magnitud få förlåtelse och det är därför viktigt att syndaren avrättas på det att han inte för evigt skall förslavas av den ondes lögner och på det att han inte drar ned andra i synd och fördärvlighet. Den första blasfemiska synden är förnekelse av Daak och Daaks uppenbarelse, att mot bättre vetande förneka Daaks existens eller makt, profeternas ord eller kyrkans helighet. Den andra blasfemiska synden är blasfemi, att smäda Daaks namn genom att baktala Herren eller med hånfullt och ondskefullt tal kränka Daaks heliga namn. Den tredje blasfemiska synden är häxkonst, att nyttja förbjuden trolldom för att pervertera Daaks skapelse eller att genom pakter med demoner och onda andar söka makt och kunskap. Den fjärde blasfemiska synden är att bära hand på någon av Daaks präster, att med berått mod söka skada eller dräpa en av Daaks prästvigda tjänare. Den femte blasfemiska synden är helgerån, att stjäla det som rättmätigt tillhör Daaks kyrka. Den sjätte blasfemiska synden är vanhelgning, att förstöra en av Daaks helgedommar, reliker eller heligt föremål. Den sjunde blasfemiska synden är att kränka något av de sju sakramentens helighet genom att häda eller söka omintetgöra något av dessa.

Vad är Botgörelsens natur?

För att få förlåtelse för dödssynder måste en människa utföra någon av de sju botgörelserna. Vilken av dem som bör utföras och i villken utsträckning är ett beslut som måste fattas av den präst för vilken syndaren erkänt sitt brott. Även den som är fri från synd, men som önskar söka närmare förståelse för Daak och dennes helighet kan ibland frivilligt ta på sig att utföra någon av de sju botgöringarna. Den första botgöringen är fastan, att för en tid avstå mat under dygnets ljusa timmar och under natten inte äta annat än bröd och gröt . Alla rättrogna bör St Constances dag hedra Daak genom att fasta. Hur länge fastan skall pågå bestäms av Daaks prästerskap och ju grövre synden är destå längre försakelse är nödvänigt. Den andra botgöringen är pilgrimsfärden, att under enkla och underdåniga förhållanden färdas till någon av Daaks stora helgdeomar för att där be om förlåtelse. Ju allvarligare synden är, ju längre resa och ju heligare mål krävs. Främst av alla pilgrimsplatser är Tibara, den heliga staden. Den tredje botgöringen är avlat, att skänka pengar och egendom till Daaks kyrka så att denna kan sprida Herrens lära och kämpa för mänsklighetens frälsning. Ju större synd och rikedom, ju större avlat krävs. Den fjärde botgöringen är klosterliv, att för en tid eller resten av livet lova att leva i fattigdom, lydnad och avhållsamhet och viga all tid och kraft till att ära Daak i någon av dennes heliga ordnar. Ju grövre synd, ju längre klostervistelse behövs. Den femte botgörelsen är mission, att viga sitt liv till att sprida Daaks heliga ord och kyrkans välsignade lära till hedningarna och därigenom arbeta för deras frälsning. Den sjätte botgöringen är korståg, att under kyrkans ledning och med svärd i hand kämpa mot Daaks fiender. Den sjunde, och främsta av alla botgöringar, är martyrskapet. Den som i valet mellan att förneka Daak eller leva väljer trohet till Daak förlåts alla synder och kommer i döden att nå den högsta heligheten. Detta är även ödet för den som under kampen mot Daaks fiender faller i strid. Inga synder är så svåra att de inte kan förlåtas av martyrskapet och de som möter döden på detta sätt undkommer skärseldens plågor och kan sitta på de främsta platserna i Daaks heliga rike.

Om de Heliga Väsendena

Fråga: Vad är profeternas natur?

Svar: Daak har i sin oändliga kärlek, visdom och nåd sänt oss fyra heliga budbärare att tala till människorna. Dessa fyra är i tur och ordning Jordesoldaten, Milargok, Udar och Ljusbringaren. Dessa profeter, som till sitt väsen är syndafria och heliga har allena givits rätten och makten att tala till mänskligheten med Daaks egen röst och deras ord och handlingar är det fundament på vilken varje rättrogen människa skall bygga sitt liv. Vet att profeterna i grund och botten var människor, men då Daaks närvaro var så stark inom dem så fanns där ingen mänsklig synd, inga orena tankar och inga spår av den Ondes närvaro inom dem. Profeten är lik en mäktig gudomlig flod, genom vilken Herrens helighet flödar fritt och mäktigt, eller likt en sol, vars ljus förjagar alla skuggor. Att tala med en av profeterna var praktiskt taget att tala med Daak själv och deras ord är Daaks ord. Profeter lever endast ett liv som dödliga på Mundana, ty de är skapade speciellt för sitt heliga uppdrag av Daak och de återvänder därefter till hans sida där de skall förbli till Domedagen, då de skall återvända för att leda de rättfärdiga mot mörkret en sista gång. Libera säger oss att vi ännu inte har sett den siste profeten, men varnar oss för falska sådana, ty Libera säger oss att på varje sann profet går det tusen falska. Profeterna är de väsen i skapelsen som står Daak närmast, ty de är hans främsta språkrör och verktyg i kampen mot mörkret.

Fråga: Vad är Fexiors, Ignarios och änglarnas natur?

Svar: Efter profeterna är flera olika heliga väsen Daaks viktigaste tjänare. De mest mångtaliga är änglarna, heliga andeväsen som ibland besöker Mundana i kroppslig form för att vägleda de rättrogna och straffa de orättfärdiga. Högst bland änglar är Fexior, vars kroppsliga form är ett mäktigt blåskimrande lejon med vingar av stål och Ignarios, vars jordiska skepnad är en snabb falk med allseende ögon. Dessa två är Daaks mäktigaste vapen mot ondskan. Fexior är den outröttlige väktaren vars vrede förgör det onda och vars ögon aldrig sluts. Ignarios är den snabbe budbäraren och sannskådaren, vars vingar på ett ögonblick kan föra honom var som helst i Daaks skapelse och vars blick ser allt som sker i världen och i människors själar. Änglarnas natur är som tjänare och väktare, men några av dem har förfallit till mörkret och blivit demoniska tjänare till den Onde.

Fråga: Vad är Helgonens natur?

Svar: Bland dödliga finns de som efter att ha blivit Daaks tjänare följt Herrens ord med sådan hängivenhet och vilja att de själva kommit att nå en hög grad av helighet. Genom sin oförtröttliga trohet mot Daak har de kommit att bli fria från all synd och har därför gjort sig förtjänta av en särskild plats vid Daaks tron. Vid sin död slipper de skärseldens plågor, ty inga synder tynger deras själar. I Daaks himmel ges dessa välsignade själar en särskild uppgift som medlare mellan människorna och Herren. Förbön från ett helgon väger enligt Libera sju gånger sju gånger tyngre än en syndares inför Daak, och det är därför klokt att be ett helgon om hjälp att tala inför Herren. Under kyrkans vägledning har helgonen tilldelats olika ansvarsområden, men inget hindrar den rättfärdige från att tillbe något av dessa. Minns dock det första budet som säger att ingen kan dyrkas vid sidan av Daak och att även de allra renaste själar endast är tjänare åt Herren. Helgonskap uppnås genom att leva ett liv fritt från synd och fylld av kärlek och trohet mot Daak och sina medmänniskor. Den som vid sin död uppnått en sådan status kommer sedan att kanoniseras av kyrkan, varefter Daak skänker de renläriga rätten att åkalla helgonets namn i bön.

Om Daakkyrkan

Fråga: Vad är kyrkans roll?

Profeterna predeikade att de rättrogna skulle sluta sig samman för att i enighet och ömsesidig kärlek slå vakt om sina själars frälsning och lärans helighet. Kyrkan är mer än bara en mänsklig organisation bland många, ty den är en välsignad gemenskap som genomsyras av Daaks kraft och helighet. Det är genom kyrkans lära och gemenskap som Daak valt att föra kampen mot ondskan på jorden och det är genom denna som männsikan kan finna vägen till Herren.

Fråga: Vad är aboratens roll?

Var gång en profet lämnat Mundana har denne vänt sig till kyrkans välsignade prästerskap och befallit dem att bland de sina välja den heligaste och mest rättfärdige för att styra i profeternas ställe och i väntan på nästa gudomlige budbärare. s

Om Daaks Fiender

Fråga: Vad är hedningarnas natur?

Svar: Många avgudareligioner håller världen i sitt grepp. Där är ashariernas och soldiernas soldyrkan, muhadinernas tillbedjan av månen och ökendemoner, cirefaliernas kult kring den girige Cirza, dvärgarnas tillbedjan av bergsguden Vontas, talaskernas och tirakernas demondyrkan och de rauniska barbarernas förfädersdyrkan. Likaså finns de som på grund av ondska eller dårskap tillber falska gudar eller demoner även inom Kejsardömet. Alla dessa religioner är syndiga former av avgudadyrkan vars utövande är en synd mot det första påbudet. Det finns enligt Daaks heliga böcker tre skäl till att någon tillber avgudar. Först har vi de som fötts på en plats som aldrig nåtts av Daaks missionärer och budbärare och på grund av ovetskap tillber falska gudar. Dessa skall bemötas med sympati, ty deras synd är inte medveten. Likväl är det viktigt att omvända dem och därigenom frälsa deras själar. Vet att även i hedningens hjärta har Daak skrivit sin lag och alla själar strävar, om än ibland omedvetet, mot det goda och vet i sitt innersta att Daak är den ende sanne guden. Den andra gruppen är de som hört Daaks ord, men lockats från den sanna vägen av falska gudar och på grund av deras lögner förnekar sanningen. Deras synd är större än de omedvetnas, ty de har hört sanningen men valt att vända sig från den, ty i sitt innersta känner de sanningen. Deras synd är stor och en sålunda skyldig själ måste genomgå noggrann botgöring. Den tredje gruppen är de som känner sanningen, men i hopp om makt, kunskap eller rikedomar valt att tillbe Daaks fiender. Dessa är de värsta av alla syndare och ingen förlåtelse är möjlig för dem i detta liv. För både de rättrognas och sina egna själars skull måste en sådan hedning genast sändas till skärselden för att där renas från de falska gudarnas tomma löften.

Fråga: Vad är kättarnas natur?

Svar: En kättare är den som uttalat Daaks trosbekännelse och säger sig följa Liberas ord men på grund av okunskap eller illvilja valt att misstolka Herrens ord och ställa sig utanför kyrkans gemenskap. Kätteri är en svår synd, då kättaren genom att misstolka Libera bryter mot det andra budet genom att missbruka Daaks namn och mot det sjunde genom att bära falsk vittnesbörd mot Profeternas ord och Herren själv. Hur svårt kätteriet är beror på dess natur. Då Daaks natur är svårförståerlig för enkla dödliga och Herren kan tillbes på olika sätt är många varianter inom Daaktron tillåtna, så länge de inte kränker Abboratens envälde, skrifternas helighet eller kyrkans samhörighet. Där är de som säger: Milargok är den främste av alla profeter och där är de som säger att Udars ord är de viktigaste. Så länge ingen av dem förnekar Milargok eller Udar är detta en tillåten och hälsosam debatt inom kyrkan, och ingen av dem riskerar sin själs frälsning eller trons enighet. Men där finns de som säger: ”Kyrkan är inte Daaks instrument på Mundana” eller ”Där finns andra gudar som är jämställda med Daak”. Dessa är syndare av samma slag som de värsta bland hedningar, och genom sina lögner hotar de kyrkans enighet och de troendes själar. Där är Jordesoldatens vittnen, som förnekar Abboratens ledarskap och vägrar ta till vapen mot de otrogna. Där är det drunokiska kätteriet som säger att frälsning kan nås utan vigda präster eller kyrkans ledning. Där är även de sabriska kyrkomän som underkastar sig Abboratens ledarskap, men framhärdar i att ignorera hans ord och förnekar det syndiga i trolldom och häxkonster. Värst av alla kätterier är Malgoarhiterna, som tillber den Onde som en gudom vid sidan av Daak.