Karangar
Karangar är en raunländsk krigare av Den eviga vinden, som genom en mångfald hjältedåd kom att vinna status som en av krigarna runt storkhagan Uriangkathai. Exakt vad det är för bedrifter Karangar har utfört är lite oklart, men hans rykte bland raunerna är enormt - han ska ha ridit från solens ursprung till månens viloplats, nedkämpat en drake i Qarachosun, stulit en av chargulernas spiror och lurat en eldmö att svära honom evig trohet. Efter ett decennium i fjärran östern med Den eviga vindens Grå ryttare återkallades han till Uriangkathai för ett nytt och mycket speciellt uppdrag: han skulle åtfölja storkhaganens dotter, Bortaï den Fagra, till Drunok, vars kung hon skulle giftas bort med. Det kan tyckas som ett futtigt uppdrag jämfört med Karangars tidigare bragder, och många bland raunerna tycks onekligen mena att det var ett straff för att han och Grå ryttarna inte dök upp i tid för att hjälpa sina fränder i Ryttarkriget, men Karangar själv verkar inte se så på saken, åtminstone inte öppet, och faktum kvarstår att det är en rätt stor ära för en krymplings son att bli upphöjd till hedersvakt åt en prinsessa av Orkhons furstklan.
Därtill blev Karangar givetvis dubbad till riddare av Drunok, i sig en ära, om än svårbegriplig för raunerna. Hans post innebär inte bara att han ständigt är vid drottningens sida och del av det storpolitiska spelet i Drunok; eftersom han är en av få landsmän den unga drottningen fått med sig i sitt nya land har de också blivit goda vänner. Tillsammans har de lyckats roa sig på otaliga sätt - inte minst genom att ställa till raunländska lekar vid hovet. Karangar blir ibland föremål för den kritik man inte vågar rikta mot drottningen själv - pikar om barbariskt lynne och opassande beteende, men han tycks oftast ta det med ro. Ibland har hans blick kallnat och minen stelnat, och den som förolämpat honom tystnat illa kvickt, för i hans ansikte då har de sett stäppernas kyla och drottningens vrede, och dragit sig till minnes att Karangar är en man som utkämpat strider mot monster på världens bortre sida, och förmodligen hade slaktat dem på ett ögonblick i en duell.
Karangar är onekligen en oerhört skicklig kämpe, en ryttare utan motstycke, en erfaren vildmarksman, en karismatisk hovman, mannen verkar praktiskt taget sakna svagheter. Det är givetvis inte så; Karangar är skärpt, men inte intrigant, och nyanserna i den drunokiska politiken har helt gått honom förbi. Han känner sig svagt överväldigad av sin och sin drottnings situation, och kan bara trösta sig med att hon verkar hantera den hyfsat väl, och att hon också har sin klyftiga hovdam Arkaï och Bardis-prästen Alkor till hjälp. Sedan är det också så att hans ålder börjat göra sig påmind - Karangar är bara 35, men har levt ett hårt liv; han är inte så smidig som han en gång var, och sviterna av skador han ådrog sig i Kosala för länge sedan plågar honom på vintrarna. Kanske är det ett bra läge att sluta jaga hjältedåd, och slå sig ned på en hedervärd post som den han nu vunnit? Inte för att längtan till friheten och stäpperna inte hemsöker honom konstant, men Karangar vet att han är bunden till Bortaï av ära, och kommer inte överge henne förrän han drar sitt sista andetag.
Sir Karangar var, på Bortaïs insisterande, Drunoks representant i Svärdsspelen i Hadarlon. Han må ha gjort henne besviken med sin insats, men Bortaï är lättstött, och med vanliga mäns mått mätt var det en god prestation. Karangar är trots allt en bättre bågskytt än han är svärdsman, och det är i bågskyttet han lägger sin stolthet och glädje. Han sköt en gång en ring från Bortaïs öra på dussintals meters håll, men då drog han också drottningens blod iochmed att ringen slets ut, så medan hon inte tog mycket anstöt, är hela historien något man gör bäst att hålla tyst om.
Onda tungor gör gällande att Karangar har en syndfull relation med sir Tarros Dunkeld, och att detta då skulle förklara varför just han valdes att skydda Bortaïs liv och dygd, men även detta är förmodligen något man gör bäst att hålla tyst om, om man inte när en desperat önskan att dö en plötslig men obarmhärtig död (om inte för Karangars så för Tarros händer).
