Khakra

Khakra är en av Drakalliansens mest dedikerade medlemmar, som aldrig vikt från det väldiga projektet, och aldrig gett upp hoppet om att göra gemensam sak mot Urmörkret. Han har med oro sett alliansens sönderfall, och gjort vad han kan för att ihop med sina närmaste allierade, Verduhrakh och Taethavris, stävja det. Han är en mycket gammal drake, som länge var verksam i Danarth och Colonan under dess tidiga dagar, men i fördyningarna till Drakdräparkrisen drog han sig undan människornas värld och vilade länge i det fjärran Kosala Deho, där han studerade de märkliga ting som lämnats kvar av Mästarna från Öster. Han återvände till Rhung-Alari efter Colonans fall, och gjorde där gemensam sak med Verduhrakh i att rädda det som räddas kunde av drakarnas gamla förberedelser. De båda valde att ansvara för var sitt rike, och Khakras lott föll på Västcolonan, senare känt som Thalamur, där han omsider kom att verka öppet bland människor, som professor vid Loth-akademin.

Av coloniska källor att döma var Kailoparkos, som Khakra då tycks ha hetat, redan tidigt känd för sitt något oortodoxa sinnelag, och skall visst ha kallat kejsaren själv för "eitowé xiyo nithenko", en förolämpning så grov och vulgär att den gick till historien. Efter Khakras återetablering i Rhung-Alari föll han av allt att döma tillbaka i gamla vanor, med utgivningen av famösa verk som Khakras Metamorfoser, Kailoparkos Alchemica och den ökända Khakrasutra, den senare illustrerad av den förr så högt aktade Djavan Izhan do Davag, uppenbarligen vid tillfälle av mental spasm. Somliga menar att dessa verk helt enkelt är uttryck för en uråldrig, förvirrad varelses falnande grepp om verkligheten och anständigheten, medan andra insisterar på att de egentligen bara är ett experiment med människornas reaktioner, och innehåller mäktiga sanningar dolda i bisarra krypton och koder. Oavsett så är det inte bara Khakras magiteoretiska korpus som är något udda, utan även drakens beteende. Han ska enligt utsago ha gjort sig känd för att göra stadens alla tuppar blå, skapa regnoväder inomhus i akademisalarna för att det var för varmt, och frammana osynliga händer som lyfter på kjolar, tafsar och på andra vis behandlar studenter synnerligen ohöviskt. En av få tydligt belagda incidenter skedde år 1760 thalaskisk tid, då Khakra tillfälligt återuppväckte Loths alla döda i en spontan Danse Macabre, bara för att, med anledning av en pågående intellektuell debatt, bevisa att han kunde. Händelsen var nära att få Khakra landsförvisad, men tilldrog sig också ett enormt, förmodligen osunt, intresse från dåvarande magikrat Thatiz Conjungor, som ägnade återstoden av sina dagar åt att försöka knäcka hur draken kunde åstadkomma en så kraftfull areaeffekt. (Somliga säger att han lyckades, och förde kunskapen vidare till sin lärljunge Im-Berefel).

Khakra är omkring trettio fot lång från nos till svansspets, svart med blå strimmor från ryggraden, något åldersmatt i färgen, med en luggsliten och fårad uppenbarelse och stora hål i vingarna. Medan tänderna är slitna tycks hornen vara i bra skick, vassa och spiralkrökta, och de röda ögonen brinner med en okuvlig glöd. Hans enda kända drakväktare är Inalea, en plågad och farlig individ som delvis delar drakens lätt rubbade sinnelag, men också genom sin blotta existens antyder att det antagligen, rimligen, finns sidor hos Khakra som han inte uppvisar för vanliga dödliga män.