Kopparmark

Denna artikel innehåller husregler och miljöer som kanske inte nödvändigtvis stämmer överens med de officiellt utgivna modulerna från NeoGames.

Kopparmark är en mycket liten by som ligger i Jarladömet Dal, Södra Drunok. Byn tas till mesta delen upp av diverse verkstäder och baracker. Det finns endast ett ordentligt boningshus, och det är ett relativt litet ett som ligger i byns södra del, bara ett par meter från värdshuset. Här bor gruvans föreståndare Nils Frosse, en allvarlig man som härstammar från Asharien. Norr om byn reser sig ett stort berg. Bergets sida är skuren, och broar, vattenhjul och primitiva kranar täcker dess fot. Byn har omkring 200 invånare, varav runt 150 arbetar i gruvan eller med verksamhet som ingår i gruvdriften.

Det regnar nästan ständigt i Dal, så Kopparmarks vägar är en lerig välling som aldrig tycks gå att få bort från stövlarna. Byns invånare är härdade av sitt leverne, men kan uppfattas som bittra eller kalla av utomstående.

Grindstugan

Huset är skrangligt och varje vindpust låter som om huset håller på att kollapsa. Huset har två våningar. Den första våningen har en liten bar och ett mycket litet skänkrum med ett ynka långbord inklämt. En brant trappa leder upp till övervåningen som är inredd som en sovsal. Direkt utanför huset finns det en slana där man kan binda hästarna. Bakom värdshuset ligger en liten utbyggnad där värdshusets värd Tom Brinkebäck sover på en madrass av halm. Byggnaden är ett riktigt kråkbo och det är ett under att det inte rasat samman ännu.

Gruvan

Kopparmarks gruva är en av jarladömet Dals främsta inkomstkällor. Varje år producerar gruvan offanliga mängder koppar som sedan exporteras till resten av Drunok. Gruvans strategiska placering gör även att materialet snabbt kan transporteras söderut mot Asharien, eller norrut, djupare in i Drunok. Gruvan förflyttas varje år längre österut allt efter som tillgången av koppar reduceras. Detta har resulterat i att det finns gigantiska grottsystem i den västra delen av bergen som tidigare var gruvor men där det nu endast vistas vilda djur. Byborna brukar aldrig bege sig till de västra delarna på grund av den överhängande faran att bli anfallen av något svultet odjur.

I de östra delarna av berget är gruvdriften i full gång. Kranar vrider sig, kugghjul roterar och en oaktsam person riskerar att få sin arm avhuggen av någonting om han inte ser sig för. Gruvarbetare vandrar hela tiden in och ut ur de olika gångarna, och då och då hör man explosioner djupt innefrån berget när stora klippblock slits från berget. Karavaner med stora packhästar drar stora släp med malm efter sig, och ljudet från piskorna ekar mellan klipputsprången.

Allt arbete leds av förmannen som sitter under ett trätak för att inte alla dennes papper skall förstöras av regnet. Runt honom står det ständigt en grupp bredaxlade gruvarbetare och samtalar med honom om driften av gruvan. Nils är en mycket upptagen man, och det tar oftast upp till ett glas innan man kan få tillfälle att samtala med honom.

De västra delarna

Till synes ändlösa gångar ringlar djupare ner i urberget. Det är runt en och en halv meter högt till taket, och de flesta människor måste gå med krökta ryggar. De smalaste av gångarna är så små att en normalbyggd människa måste gå sidledes för att kunna ta sig fram. Här och där finns det lite större rum där bord och verktyg ligger upplagda. Här har arbetarna pustat ut mellan de långa passen. Det är i princip bara i rummen som det finns lyktor. Vanligtvis behöver man både armar och ben för att ta sig fram i gångarna, och lyktor var för dyra för att förmännen skulle förse var och en av arbetarna med dem. Då gångarna ändå bara hade en in och utgång så behövdes ingen belysning, resonerade man. För att kunna ta sig fram i gångarna måste man gå väldigt långsamt. En fjärdedels förflyttning är det absolut snabbaste man kan färdas. Vissa av gångarna är flera hundra meter långa, och viljesvaga personer drabbas lätt av panik, inklämda i en skreva i bergets djup utan tillstymmelse till ljus.

I vissa av rummen har diverse djur byggt bo. Om rollpersonerna kommer under vintern så finns risken att de yttersta av rummen är hem till grottbjörnar. I bergets djup har istället bergets inre fasor tagit sig upp och flyttat in i rummen. Det finns alltid en risk att vättar, grottroll, grendel och andra fasansfulla odjur anfaller när man minst anar det.