Wezila

Denna artikel innehåller husregler och miljöer som kanske inte nödvändigtvis stämmer överens med de officiellt utgivna modulerna från NeoGames.

Den sista av Zaraths ättlingar är Wezila, också kallad Oraklet på klippan av vidskepliga tiraker från länderna nedan. Wezila tillhör den stam som alla tiraker en gång hörde till, och är därför varken gûrd, tirak eller trukh. Hon ser mest ut som en tirak bland de tre, men hon är inte längre än 150 cm lång. Hennes kropp visar att hon en gång var ganska muskulös, men med tiden har hennes kropp åldrats. Hon ser ut att vara runt åttio år gammal, men sanningen är att hon levt i hela 124 år. För tusen år sedan kunde tirakerna i templet leva upp emot 200 år, men ättens blodlinje har blandats ut med de Makhtahtroendes. Wezilas ansiktsdrag påminner mycket om de man finner hos olika Bazirkstammar, men huvudformen är rundare. Hon har även ganska små hörntänder, mer likt de man finner hos Marnakh.

Wezila är mycket mån om sitt utseende och sminkar sig alltid, trots att hon levt ensam i templet mycket länge. Runt hennes ögon finns det en mörk ögonskugga och hennes läppar är målade bruna. Tillsammans med de smycken hon ofta bär ger det ett mycket vackert, men kanske lite ansträngt utseende. När hon ser besökare närma sig ifrån fönstret uppe i tornet klär hon på sig en av de vackrare dräkterna från hennes garderob.

I över ett år har Wezila dragits med en lungsjukdom som långsamt håller på att döda henne. Hon känner att hon har som mest ett par veckor kvar i livet och sörjer det faktum att hon blir den som slutligen avslutar Zaraths ättlinje djupt. Hon dras med en mycket hemsk hosta och måste ibland stanna upp och återfå andan. Sminket döljer det faktum att hennes hud kring ögonen är blåaktig och mycket öm. Hennes händer och fötter är vita då hennes hjärta inte klarar av att pumpa ut blod till hela kroppen.

Ibland söker sig tvivlande tiraker till templet för att be oraklet om råd, och då brukar Wezila föra dem till meditationsrummet. Där tänder hon sedan rökelse som får dem båda att hallucinera fram drömvärldar och mystiska varelser. Detta media har använts av tirakerna på klippan sedan templet byggdes för att berätta den sanna historian för främlingar. I sina drömmar ser de då scenerna ur historien spelas upp för dem på det mest levande sättet tänkbart. Det är även så Wezila planerar att visa rollpersonerna hennes ätts ursprung.

Wezilas berättelse

För tjugo tusen år sedan levde alla tiraker i ett land vid namn Tiraukah långt nere i södern. Folket leddes av schamanerna, visa kvinnor som utforskade andeplanet och delade med sig av sina visioner till de andra. Under århundradena byggdes fantastiska byggnadsverk och otroliga hantverk skapades av smederna, krukmakarna och juvelerarna. Tirakerna talade Äldre Sakhra, till vilket de skapade ett skriftspråk som var både vackert och nyansrikt. Ön var dock inte enbart hem åt tirakerna. Djupt nere under ön låg två uråldriga varelser bundna i en evig dröm. Deras medvetanden var mäktigare än några andra skapelser i andevärlden och alla schamaner såg noga till att inte röra vid dem. Deras drömmar var dock så kraftiga att magisk kraft flödade genom hela ön. Denna kraft nyttjade smederna till att skapa mäktiga hantverk utan dess like.

En dag skedde dock någonting som för evigt beseglade tirakernas öde. En kvinna vars namn sedan länge varit förlorat försökte binda de mäktiga drömmarna för att på det viset få kontroll över alla de magiska skapelserna, men hennes försök slog slint. Hon väckte de båda som ursinnigt tog fysisk form och började terrorisera ön. Kvinnan insåg vad det var som skett och flydde platsen ihop alla hon lyckades evakuera. De gav sig ut på båtar som drevs fram med andekraft. Nästan hela samhället gick under den dagen i de stora bränder som varelserna startade.

Efter hand som båtarna drev runt kom de ifrån varandra. Vissa blev uppätna av sjöodjur och andra stötte på fientliga folkslag som beslagtog deras båtar. Mina förfäder befann sig på en av de båtar som klarade sig genom stormarna. Kvinnan hörde vi dock aldrig någonting mer från.

Min släkt kan spåras tillbaka till Zarath Krönikören som ledde en grupp med överlevare norrut. De seglade i månader för att hitta ett nytt hem. Varje gång de passerade en ögrupp steg de iland och inspekterade huruvida platsen hade potentialen för att hålla ett nytt samhälle. Ingen ö hade dock mat nog, plats nog, tillräckligt mycket djurliv eller så var de härjade av monster eller av fientliga djurfolk. Varje gång de kom till en ö som till en början såg ut att kunna bli deras hem reste Zarath en sten för att leda sina ättlingar tillbaka till hemlandet den dag de stora eldarna slocknat. Det sägs att dessa stenar fortfarande står kvar men att deras innebörd glömts bort.

Efter många långa veckor nådde Zarath och hans folk slutligen Asharinahalvön. Där började de bygga upp ett samhälle vid stranden. Det var här Zarath avlade det löfte som vår ätt än i dag, genom mig, lever efter: ”Sanningen om tirakernas historia skall aldrig skuggas eller glömmas bort”. För att säkerställa detta smidde Zarath ett svärd av stål från Tiraukah, ett svärd som aldrig rostade, aldrig blev oskarpt, aldrig kunde brytas och som alltid skulle hålla den sanna berättelsen. På svärdets blad ristade han in sin krönika om händelserna som lett till öns förintelse samt den resa som hans folk gav sig ut på. Svärdet gav han sedan till sin dotter, som när tiden kom gav det till sina barn. Så passerade svärdet genom generationerna tills dess att det var den enda nyckeln till sanningen.

För sju tusen år sedan byggdes detta tempel som ett hem åt de som vigt sitt liv åt att hedra Zarath Krönikörens löfte. Detta har varit min ätts främsta syfte i livet under alla dessa år, men jag kommer att bli den som slutligen bryter löftet.

För hundra år sedan kom en grupp tiraker från Takalorr till vårt tempel. De bar rustningar och var tungt beväpnade. Alla hade var sitt öga målat på hjälmen med röd färg. Våra krigare försökte stoppa dem, men tyvärr var de fler än oss och mycket bättre utrustade. Främlingarna leddes av en blåögd Marnakhtirak med blå blixtar tatuerade på överarmarna. Hans blick var kuslig när han såg mot oss. Han beordrade att alla krigare och alla äldre från vårt tempel skulle avrättas på platsen. Han gick därefter genom hela templet och tog allt som bar de gamla skrifttecknen. När han kom till tornet ute vid fållarna fann han vårt bibliotek som vi byggt upp under årtusendena och han brann ned det till grunden. Svärdet som vår släkt vaktat i så många år stal han och sedan den dagen har det inte setts till. Jag och några andra lämnades då vi inte ansågs utgöra något hot. Wezila